Ja, mamma.

Imorgon åker vi iväg, jag, oäkte maken och dottern. Vi blir borta i nästan två veckor, och det ska köras med husbil till vackra platser, springas orientering på O-ringen i de värmländska skogarna, trampas i regnkläder och gummistövlar, ätas ostbågar och läsas i ombonad, torr och varm husbil på kvällarna...

Och sonen ska inte följa med. Han är stor nu. Han vägrar helt enkelt husbil. O-ringen hade han väl kunnat tänka sig, men inte husbilsfärden dit eller boendet i husbil under tiden. Så han stannar hemma och passar huset, och kommer väl att pyssla med ungefär samma saker som han gjort de senaste dagarna när han varit ledig: spela olika former av datorspel och vistas framför diverse skärmar, sova, gå ut på långa promenader längs med landsvägarna. Men... Han Rår Sig Själv.

Och jag? Jag har de senaste dygnen förvandlats till rena karikatyren på Orolig Och Förmanande Moder:

- Och här finns frysta köttbullar, och här finns färdiga maträtter och så kan du steka lövbiff och...
- Ja, mamma.
- Och så får du nog ta dig till affären ett par gånger och köpa mer mjölk och...
- Ja, mamma.
- Frukt är också bra. Och grönsaker, vet du.
- Ja, mamma.
- Och så glöm inte att gå ut med soppåsen då och då så det inte börjar lukta skunk i köket och...
- Ja, mamma.
- Och så behöver du faktiskt ta på dig reflexvästen om du går ut och går på kvällarna - det blir mörkt lite tidigare nu igen och...
- Ja, mamma.
- Och...

Han svarar lydigt, lugnt och snällt "ja" till allt jag säger åt honom. Har väl tänkt ut att det är bästa taktiken för att få oss att äntligen ge oss i väg så att han kan få vara IFRED. 

Fest och sprit och fadderullan? Alltså... det låter naivt, men jag tror inte det. Höjden av festlighet är kanske Erik + 3-4 kompisar som spelar rollspel. Vi får väl se.