Vi har möss i huset om hösten och vintern. De trippar omkring i väggarna med ett ljud vi sedan länge är vana vid. De avlivar sig själva genom att försöka äta av hasselnötterna vi gillrat i musfällorna på väl beprövade ställen. Det ljudet är vi också vana vid, alltså smällen när musfällan slår igen. Vi gillar dem inte, mössen, de gnager på saker som inte ska bli gnagda på. Sladdar, isolering, köksfläktens vitala delar, påskäggen... sånt. Men livet på landet innebär möss, det är bara så det är.
Men igår blev det fånigt surrealistiskt, och säkert upprörande och grymt. Känsliga mus- och djurvänner ombedes sluta läsa nu, för ni kommer inte gilla nedanstående.
Jag satt i min läsfåtölj när jag hörde oväsen från köket. Knackningar och smällar, som om någon rumsterade om i köksskåpen. För säkerhets skull ropade jag på oäkte maken och frågade om han satt stilla på sin plats uppe vid datorn, och det försäkrade han mig att han gjorde. Jahaja. Vad var det då som lät i köket? Spöken tror jag inte mycket på, och det här lät liksom... flitigare?
Jodå. Det kom mycket tydligt oväsen från skåpet ovanför fläkten, skåpet där vi har kryddburkar och teburkar. Jag kallade ner oäkte maken, som tragiskt fick avsluta någon stridsvagnsmatch i förtid, men knackningar i skåp vill jag inte hantera på egen hand. Och beväpnad med en flugsmälla öppnade han ena skåpsluckan. Inget där. "Ska vi öppna andra luckan?" frågade han, tydligt inspirerad av gode gamle Loket i hädangångna Bingolotto. Jag nickade beslutsamt.
Och där... en mus med tassarna upp på en av kryddburkarna, ivrigt ätandes av burketiketten. Fullständigt ointresserad av att den var tagen på bar gärning.
1. St. Göran drar omedelbart sitt vapen, flugsmällan, och går till attack, utan att närmare fundera om detta är det bästa att göra. Reagera först, tänka sen.
2. St. Görans oäkta fru står rådigt och klöser sina kinder och säger saker som "uh uh uh iiih" fast hon egentligen inte är ett enda dugg rädd för möss. För varför skulle hon? De är rätt söta? (men när de självsvåldigt tar för sig av ens kryddburksetiketter får det fanimej vara nog)
3. Musen har inte förberett något försvar för denna attack utan rasar ner på spishällen under skåpet, varpå St. Göran attackerar den upprepade gånger med det fruktade flugsmällevapnet.
4. St. Görans oäkta fru slutar säga uh uh och försöker göra något listigt för att hjälpa till. Det smartaste hon kommer på är att dra upp matavfallspåsen och sätta på diskbänken bredvid. Högst oklart vad hon tycker att den ska användas till.
5. Musen dukar under för flugsmälleattackerna men är ännu inte riktigt hädangången. St. Görans oäkta fru vill inte ha en mus som plötsligt vaknar till liv och rymmer in bakom olivoljan eller så. Hon överger matavfallspåsen och plockar fram ett dricksglas i stället. Åh, denna handlingskraft! Dricksglaset ställer hon uppochned ovanpå den döende musen. Svansen hänger utanför. Sedan yttrar hon visdomsorden: "men nä, så synd egentligen, titta på den, den är ju söt."
6. Nu står man alltså med en flugsmälleihjälhackad mus under ett dricksglas på spisen som annars används för att laga mat. Det är nu den surrealistiska känslan kommer krypande. Och också: "kunde vi eventuellt gjort det här på något smartare sätt?"
Den hädangångna krydd-musen är nu utburen till en kall grav i åkern, spisen har tvättats med klorin, glaset satts in i diskmaskinen och avfallspåsen (ingen vet fortfarande vad den skulle användas till) är återbördad till skåpet under diskbänken. Jag avslutar denna lucka två, om livet (eller snarare döden) på landet. Imorgon kan det komma att handla om Gabriellas sång och lämpligheten i att spela golf vintertid.
(kompletterande information för den vetgirige: om man ska äta kryddburksetiketter så är det tydligen de som sitter på chili flakes som är absolut godast)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar