Även idag har jag varit hemma och väntat på att min förkylning ska klinga av. Tassat runt i myskläder, spelat datorspel och läst Sagan om Isfolket. (jag är på del 37 i min omläsning nu) Haft det hur bra som helst, egentligen. Ändå kryper det in en del längtan i mig nu. Det gör ju ofta det så här års, efter sånt som vår och ljusa kvällar. Tänk att det kan finnas något så fint som majkvällar? Här är två bilder från Vismarlöv nu i maj, i syrentid:
Och så längtar jag efter mina barn. Vissa dagar längtar jag mer än andra, och det här var en sån dag när deras rum kändes extra tomma. Tänk när det till exempel satt en sådan här liten palt iförd indianpyjamas vid köksbordet och läste högt ur mammas tjocktjocka fantasybok?
Och dottern längtar hem nu. Hon har det bra i Visby, studierna funkar, men det är sånt här hon längtar sig galen efter - att vara omgiven av andra i sin ålder, med samma intressen, humor, tänk och förståelse: (detta är från mösspåtagningen inför studenten. De sitter i Pildammsparken.)
Och så längtar jag så klart, som alla andra, efter att världen och livet och allting ska bli normala igen. Att man inte längre ska haja till när man ser foton på en folksamling. Att kunna planera saker och de blir av. Att få åka på O-ringen. Springa Göteborgsvarvet. Ta en fika på stan och sitta länge, bara för att man kan. Äta frukostbuffé på hotell. Tusen små och stora saker som man alltid tagit för givet. Dem längtar jag efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar