Carolina-kalender i pestens tid: 17

 Idag har jag varit på jobbet, och det var bra. Just när jag skriver det här så sitter oäkte maken i en fåtölj intill och kollar på något tv-program om en man i något varmt land någonstans. Mannen jobbar tydligen med att ta hand om giftiga ormar, att fånga in dem och släppa dem på andra platser där det inte finns fullt så många människor. Typ. Inte vet jag vad det står i hans arbetsbeskrivning eller vad han tjänar, men inslaget visar hur han, stående på en ranglig stege, plockar ner en svart mamba ur ett träd och ska forsla iväg den till någon annanstans. 

Då känns det liksom helt plötsligt inte lika rafflande att skriva om sin egen arbetsdag på den lilla stadens bibliotek. Om att rensa i mailen, boka om möten man missat pga sjukdom, försöka låta bli att hosta så det hörs och skriva utlåtanden om fem barnböcker varav man bara gillade en och skriver elaka saker om de andra (skriver dessa utlåtanden bara för mig själv och mitt minne, så är ganska ohämmat elak och skrattar ondskefullt medan jag knattrar på på tangentbordet)(ganska skönt att inte behöva slipa om det där till något jag kan lägga ut på bokbloggen)(skriver förresten sällan om barnböcker på bokbloggen nu, mycket eftersom jag inte orkar omvandla all min elakhet till vänligt konstruktiv kritik)(och har ingen lust att bara ljummet återge handlingen i böckerna i stället)(herregud nu har jag missbrukat parenteser igen, var var jag...?)

Nå. Killen plockade ner en svart mamba ur trädet. Det mest spännande under min arbetsdag var när jag upptäckte att jag glömt att ta med en macka till förmiddagsfikan. Behövdes det bara en sjukvecka innan mina livsrutiner bröts upp till kaos, alltså? Vart är världen på väg? Ska jag glömma att borsta tänderna innan jag åker hemifrån härnäst?

Jo, sen var det rätt spännande att köra hem också. Decembers totalmörker i kombination med rätt häftigt regnande, mötande bilisters bländande billyktor och E65:ans rätt spåriga vägbanor fulla med vatten. Jag behöver nog inte mer spänning än så, tror jag. Ormtjusaryrket får vara.

(nu har han förresten övergått till att glo på något evigt program om guldgrävare i något annat jättejättevarmt land. The things people do. Jag vill inte jobba med det heller.)