Det är så himla mörkt på alla sätt just nu, så jag tar och bloggar lite för att muntra upp mig. Tur jag har adventsljusstakarna att trösta mig med. Tur att ingen ser att vi inte putsade fönstren ens lite innan vi satte upp dem. Eller att det har gjorts ens i år. Eller faktiskt nog inte förra året heller. Vem bryr sig, Ernst kommer aldrig hit för att göra några barfotade reportage i alla fall.
Men han borde åka till Visby! Till det huset Lisa hyr en etta i! Det huset ägs av en Bengt, och denne Bengt är av typen pyssel-och-pompom, alltså den typen som lägger fina stenar i trädgården, bygger ett orangeri, har tid att plocka bort vissnade blommor och samlar upp regnvatten i en tunna för att det är bra att vattna blommor med det. Och såklart julpyntar Bengt - tydligen hade han ägnat en stor del av söndagen åt att klä in hela farstutrappan i "barr" som Lisa sa (kan du mena "granris" undrade hennes besser-wisser-mor), och massor av lampor. Fota! bad jag, vilket hon gjorde. Så här ser alltså entrén till Lisas hus ut:
Visst är det så att man direkt börjar nynna på alla möjliga julsånger när man ser den där trappan?
Vi har ingen Bengt som pysslar med vårt hus. Vi har ingen alls som pysslar med vårt hus. Eller putsar dess fönster. Vårt hus och dess trädgård brukar vara försummade, men den här hösten slår alla rekord eftersom vi husägare har lagt all vår fritid på att spela golf. Vår entré har också en grön inramning. Den ser ut så här:
Jag veeeet, visst är det hemskt? Och att jag inte ens när jag fotade eländet tog mig för att dra upp skiten och slänga det på komposten? Nä, nä, palla, liksom. Kanske vi skulle hänga lite ljusslingor i dem? Ernst hade kanske gillat hela idén, "göra något vackert av det fula" eller hur han nu kan uttrycka sig. Jag är inte någon Ernst-tittare.
Annars idag har jag suttit i ett tomt skolbibliotek på en skola på landsbygden utanför Ystad. Jag skulle gallra ett berg med böcker - men ganska snart fick jag sällskap av två gossar som enligt uppgift var 9 år. De hade rymt från fritids och skulle låna böcker, sa de, men mest verkade det som att de ville fråga mig saker som "finns det snuskiga böcker i det här biblioteket?" eller "var bor du?" (inte i Ystad, sa jag, varpå de ville veta "men var i så fall?" och kom med exotiska förslag som Sjöbo, Tomelilla eller rentav... Simrishamn. "Nej, det är en liten by ganska långt bort som ni nog inte känner till" varpå de räknade upp alla österlenska byar de överhuvudtaget kunde komma på, alla inom 3 mils radie från Sövestad där vi befann oss. Vismarlöv hade de, som nog anats, aldrig hört talas om) De förhörde sig vidare om min ålder, och om jag hade någon kille. Och när de fick höra att ja, det hade jag, och att vi hade varit ihop i 30 år så blev de helt tysta i flera minuter. "30 år sen! Då fanns jag inte ens till". Dinosaurietid, alltså.
I vilket fall som helst övergick de snart från "låtsas-låna-böcker" och "fråga-ut-hon-den-där-främmande-bibliotekarien" till att utöva "springa-runt-i-hela-biblioteket", "låtsas-vara-dödshotade-av-elever-i-korridoren-utanför-och-därför-behöva-smälla-igen-dörrar" vilket innefattade en hel del skrik. Tydligen var man tvungen att släcka och tända lampan i taket också. Jag ledsnade ganska omedelbart på deras sällskap och kände stor längtan efter mitt ordinarie arbetsrum på stadsbiblioteket. Även om jag där sällan får skryta om att jag har varit ihop med min kille i 30 år.
Well. Det här var lucka 1. Imorgon utlovas möjligen en ruggig historia om en avrättad mus. Känsliga läsare varnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar