Men! Det är alltså bara en helt liten bit att gå ner till havet och stranden, och strandskogen av krypande tallar! Och förut, när det var sol en ganska lång stund, så gick jag ner med en stol och hittade en rätt läig plats, och så satt jag där och läste. Tills regnet tyckte att jag hade det för bra och jagade in mig igen.
Vi är inte riktigt sams, husbilen och jag. Tur att jag ska stå här i sju nätter så jag hinner lugna ner mig, men det var inte kul att köra hit faktiskt. Jag har tappat förtroendet för den. Först när jag körde ut från Vismarlöv hade bilen tänt en liten orange varningslampa på instrumentpanelen. Den lyser för det helt oklara "allmänt fel" enligt instruktionsboken. Har gjort det förr utan att vi begripit vad den vill (kan vara allt från lampor som inte funkar till något filter som ska kollas) och sedan slocknat igen. Den oroade mig. Men bilen puttrade på ända till Ystad. Där stannade jag för att tanka. Och när jag skulle starta bilen igen så gick inte motorn igång.
Men vaf...?!? Precis som när jag skulle köra ifrån Kalmar häromdagen. Startmotorn snurrade runt men motorn tände inte. Jag försökte, lät den vila, försökte igen, tog ut nyckeln, satte in igen, försökte igen. På typ tionde försöket så gick den igång, och vi puttrade vidare till Simrishamn. Hurra hurra för det. Jag stängde av motorn, gick in på campingens reception och checkade in, satte mig i bilen med stor bävan, men den startade snällt. Vi körde bort till campingrutan, som visade sig vara av den mystiska modellen långsmal-alla-fordon-står-på-rad-längs-med-staket och jag fick fickparkera husbilen för att komma in. Jamen fickparkera...?? 7 meter husbil? Där grannen bakom ställt sin blänkande blå bil precis i tomtgränsen så kom jag för långt bak så skulle jag skrapa den med cykelhållaren...? Hurra hurra. Och så mitt när jag höll på och meckade in bilen så gav jag för lite gas och fick motorstopp.
Och då vägrade den ännu en gång att starta. Jättekul. Jättejättekul. Eller inte. Jag djupandades och försökte och försökte. Startmotorn snurrade. Gång på gång. Och på trettioförtioförsta försöket så gick motorn igång. Och jag fickparkerade färdigt, utan motorstopp, utan att skrapa grannens bil, lät bilen stå på tomgång medan jag hämtade nivåklossarna till hjulen, körde upp på dem, kände mig nöjd och stängde av motorn. Nu får den stå där och skämmas, i sju nätter så får vi se om vi kommer härifrån nästa måndag.
Husbilen tyckte nog synd om sig själv och blev tydligen förbannad för att jag muttrade elaka saker om den - för sen hände något som kunde blivit tristare än allt annat. Jag gick utanför husbilen för att kolla lite, typ bara precis utanför och tog inte nyckeln med mig. Stängde till dörren. Och när jag skulle öppna den igen - så hade den gått i baklås. Och jag hade ju ingen extra nyckel, stod ju där i shorts och t-shirt och hade ingenting på mig. Ingen mobil, ingen plånbok, inga nycklar... Det hade kunnat bli en oerhört trist start på min läs-semester-vecka. Jag blundade och bad en bön till semesterguden att jag ännu inte låst dörrarna till förarhytten (dem har jag annars alltid låsta). Det hade jag inte. Så jag kom in. Bra. Annars hade husbilajävelen fått sig en spark också, och då hade den säkert kontrat med ytterligare något elfel.
Well. Gäller för mig nu resten av veckan att aldrig gå utanför husbilen utan nyckel, alltså. För nu är dörrarna till förarhytten låsta.
Men. Havet är vackert, jag har godis och åtminstone på onsdag ska det vara lite sol.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar