1, 10 eller 100 mil

Det här: "Var har han flyttat, då? Till Lund? Jamen då så, då har du ju honom nära fortfarande."
Och visst. Lund är närmare än, säg Växjö. Eller Luleå. Eller Dallas. Eller månen.

Om han nu är i Lund, eller i Australien, så står ändå köksbänken gapande tom efter använda mellanmålsbrickor, och ingen kombinerar längre alla tillgängliga pålägg till oanade kombinationer. Det är tyst i hans rum. Och mörkt.

Inga kanintofflor hasar sig gäspande ner alldeles för tidigt på morgonen på väg till kaffebryggaren.

Osten står och blir gammal.

Ingen ställer sig en stund och masserar mina axlar när jag sitter vid köksbordet. Inget "Vill du ha te?".

Det finns inget "tillbaka" utan "igenom" och leva ett annat liv, det där när jag själv är centrum i mitt universum igen. Men just nu känns det som att jag går framåt på tunn, tunn is. Håller mig uppe, men ibland rasar jag igenom, och då blir den där tomma sängen och det tomma rummet och den tomma platsen vid matbordet bara för mycket.