Om vatten, kärlek och tjänstecyklar

Bra att man har en dotter som går hemma och skrotar tills hennes skola börjar i slutet av månaden. Då kan man, som igår, be henne koka sisådär 3-4 stora kastruller vatten och hälla ner i färskvattendunken från husbilen. Jo, för det har varit en större vattenläcka på det kommunala vattenledningsnätet, och tills den är lagad och allt vatten känner sig som nytt (vad vet jag om vattenteknik?) så tillhör vi en av de många byar i sydvästra Skåne som måste koka sitt dricksvatten för att inte löpa minsta risk att få i oss mystiska bakterier. Det räcker med coronamysterier, tycker vi, och kokar snällt vårt vatten som tillsagda. Minst 3 dygn ska vi göra detta. Ack ja. Det hela ger ju lite perspektiv på den vanliga tillvaron - tänk så bra vi har det alla andra dagar numera med kommunalt vatten som är klart och smakar gott... Förr, när vi fortfarande hade byns egna brunn, var ju vattnet brunt och fullt med bubblor när vi hällt upp det, och när barnen var små fick vi hämta vatten i dunkar från Klågerup eller Malmö eftersom vårt eget vatten inte var helt riskfyllt för mindre barn. Så vad är väl tre dagar mot det? (även om det där kokta vattnet nu smakar ganska märkligt och vårt lidande egentligen är ganska stort)

Man kan också ringa den där vuxna dottern och be henne laga middag, om man som jag och Håkan igår kör direkt från jobbet och ut i den flug- och stentrasselrika skogen nordväst om Hörby för att springa orientering. Så när man kommer hem, trött och svettig och fullt med granbarr som fastnat i ens svettiga nacke - så står middagen på bordet. Det är kärlek.

Annat bra just nu: min tjänstecykel. Jo, jag har en tjänstecykel, en vit med texten Ystads kommun på ramen. Det är en väldigt bra cykel, faktiskt. Bara tre växlar, men så himla lättcyklad och bekväm. Och bästa tiden för tjänstecyklande måste nog vara just nu, när man iförd sina tunna sommarkläder kan glida runt på Ystads gator och njuta av ljummen luft och fin utsikt - och ändå vara på jobbet och på väg någon viktig stans? Jag blev så kär i min tjänstecykel igår att jag tog en hink med ljummet vatten och lite diskmedel och gick ut och tvättade av den allt fågelbajs, spindelväv och klistriga ting den fått på sig över sommaren. Det var den värd.
(jag är för övrigt inte lika kär i min tjänstecykel i januari. Då får den stå ensam och bortglömd medan jag kör bil i stället. Det finns gränser.)