Vardag, med goda intentioner, undanflykter och oro. Och annat.

Och vardagen har svept med mig på sitt vanliga vis med dagar som bara försvinner. Morgon med goda intentioner. (Ikväll ska jag ut och springa! ikväll ska jag lägga en liten stund på att blogga, får inte tappa fina vanan nu! ikväll ska jag bara äta frukt när kvällssuget sätter in! Jag är full av energi och en nyttig person!) Och sedan, framåt 17-tiden, så är det som alltid (tänk att jag alltid, alltid glömmer): Åh, arbetsdagen är slut, yes, så fort det gick, men blöh, min hjärna är liksom söndertröskad. Nå, låt mig bara äta middag och sitta en stund med kaffet så är ju hela kvällen kvar sen för det jag skulle göra.
20:00. Carolina: "Öh, nä. Palla. Den här boken är bra. Soffan är djup. Orkar inte byta om och ut och springa. Det kan jag göra imorgon. Imorgon är en mycket bättre dag för att springa."
20:30. Carolina: "Alltså, blogga, ja. Jo. Men... äh, har inget att skriva om just idag? Vadå, körde till jobbet, jobbade, körde hem, åt mat? Äh, det får vara."
21:00. Carolina, som börjar känna sig hungrig: "Alltså, frukt är ju säkert kul. Men jag vill ha något mer brödigt, liksom? Eller knastrigt?" Går och brer mackor. Och hittar någon kaka. Och lite godis till. Eller banne mig en hel skål ostbågar eller annat valfritt snacks.

Det där är alltså vardag som obönhörligt rullar på. Och nu är det ändå ljusa kvällar. November brukar vara ännu värre, med helt legala undanflykter som "det är ju helt svart ute! och regnar! Springa? Skulle inte tro det."

Ja ja.

Trots söndertröskad hjärna har vi nu i alla fall lyckats boka och betala båtbiljetter till Gotland sista helgen i augusti. Håkan + Carolina + husbil: tur och retur. Lisa + liten blå smurfbil: enkel biljett. För hon stannar kvar.
Och oj, så mycket känslor och oro och pirr och förväntan det är kring detta nu!

Och jag ska få ännu ett svart hål i mitt vardagsliv.

På tal om det: jag hade inte hört av Erik på många dagar igår, kortfattade svar på messenger eller inga svar alls. Och direkt såg jag för mig att killen hade hamnat i dåligt sällskap, låg ute i stadsparken i Lund och sov i en sliten sovsäck, eller hade fått corona och var så sjuk men inte vågade oroa sina föräldrar, eller.... ja, typ vad som helst. Så där är det att ha ett svart hål i sitt liv som bara hör av sig ibland. Fast sen på kvällen hörde han av sig många gånger. Han satt nämligen och sökte jobb, och kom med ungefär tusen frågor till sin allvetande mamma, som kände sig behövd och nöjd och så småningom banne mig störd i sin läsning, hon som bara för ett par timmar sedan var ifrån sig av oro för tystnaden. Aldrig är man helt nöjd.