Sak som är riktigt skitjobbig med vuxna barn som innehar körkort och egen bil: att de ska ut och köra på vägarna när det är vinter och halt.
Jag har absolut inte slutat oroa mig för allt som mina barn kan råka ut för här i livet bara för att de har flyttat hemifrån. Långt ifrån. (jag har dessutom livlig fantasi så om ni bara visste allt de i min inbillning kan lida av eller råka stöta på eller vara offer för eller...) Men eftersom de inte längre är en del av mitt dagliga liv så kommer oroa-mig-stunderna mer lite när jag har en stund över, liksom. Hjärnan väljer gärna 03.00 eller 04.00 på morgonen som en lämplig tid för genomgång av diverse eventuella skräckscenarios för mina barn.
Men ger sig barnen ut på grejer som jag vet om, typ när sonen ger sig ut att springa 12 km i shorts och t-shirt när det bara är en plusgrad ute, och jag är med och ser honom göra det: då lider jag. Sen kan han springa dag ut och dag in iförd ungefär vad som helst i vilka temperaturer som helst när han är hemma i Lund och jag inte vet/vill/veta/är med. Då oroar jag mig inte så mycket.
Eller som nu. Det är halt på vägarna ute. Särskilt landsvägen ut till oss i Vismarlöv, eftersom det igår först snöade, sedan körde bilarna på det utan att det plogades, och sedan störtdök temperaturen ner till minus tolv så att hela landsvägen och alltihop frös ihop till en isgata. Ingen saltning, ingen sandning. När jag kör själv så vet jag hur, vet var jag måste köra sakta och i vilka backar och kurvor jag måste köra så eller så för att inte glida av vägen.
Men nu ikväll skulle Lisa köra ut till oss för lite fredagsmys med På spåret. Och jag vet inte hur många gånger jag yttrade frasen "kör försiktigt". Fyrtiosju? "Ja, mamma, jag SKA köra försiktigt. Jag lovar."
I mitt huvud hade nu landsvägen hem till oss förvandlats till Yttersta Fasan. Hon kunde köra in i ett träd. Hon kunde få möte med någon som inte alls körde försiktigt och kom över på fel sida. Rådjur kunde springa upp på vägen. Allt, allt kunde hända.
Jag tappade all värdighet och följde till och med dotterns framfärd i den käcka appen "Hitta din telefon" eller vad den heter, där jag kunde se pricken "LL" som var Lisa och hennes lilla blå bil på färd på ishala vägar mot moderns trygga famn:
Well. Hon kom fram helt utan problem. Hon hade kört försiktigt. Och nu har hon kört hem. Och kommit fram utan problem. Hon har kört försiktigt.
Men jag kommer aldrig, aldrig att sluta oroa mig.
Tack, tack, tack! Tack för att du bekräftar att jag inte är ensam om detta. :-) Jag brukade aldrig vara rädd för min egen skull (ungdomlig hybris?) och fattade aldrig varför min mormor alltid oroade sig när vi var ute och reste. Men allt ändrades när jag fick barn, då fick jag på köpet även denna "livliga fantasin" som kan ställa till det under natten.
SvaraRaderaJag älskar verkligen att läsa dina berättelser, det finns så mycket som jag känner igen. Kanske främst för att jag har exakt samma konstellation av barn (ja, jag vet, de är ju officiellt vuxna nu...). Och just dagen innan du nu började skriva igen hade jag faktiskt funderat om det kanske skulle komma lite uppdateringar igen någon gång.
Så bara att du vet: Du har en trogen läsare i trakten - många hälsningar från en "worrying mom" i Lund!
Åh, vilken fin kommentar, och så glad jag blev när jag läste den! Både för att inte heller jag är ensam om att känna så här, och också för att du gillar att läsa min blogg och blev glad när jag började skriva igen. Och har barn i samma ålder (ja, de kommer vara barn tills de är gråhåriga och har egna barn och längre än så om jag får vara med). Tack för att du finns!
Radera