Detaljerna jag inte saknar

Idag gick jag förbi en förskola när jag skulle till min parkerade bil efter ett skolbesök. Som vanligt hördes förstås barnens  hojtanden inifrån förskolans trädgård, ni vet: blandade skratt, skrik, prat och allmänt väsnande. Det är rätt mysigt att lyssna på när man går förbi sådär. Och så hörde jag ett barn som började hosta väldigt. Eller... hosta? Nä, det där var inte hostande, det där var kräkning. Uuuhh... fast nästan direkt hörde jag att barnen omkring gav omedelbart larm och sprang efter närmaste vuxen: "han kräks! han kräks!".

Jag gick vidare och kände hur himla vansinnigt skönt det var att slippa allt det där. Dels att jag inte behövde bli inblandad i aktuell kräkkaskad, men inte heller i det andra grejandet sen med att få tag på lämplig förälder och få hit denne snabbt, eller att vara den där föräldern som får Det Där Telefonsamtalet torsdag förmiddag: kan du jättejättesnabbt komma och hämta ditt barn som kräks? Med vidare oro för hur resten av dagen och kvällen och natten skulle bli, och så klart också om man själv ska bli smittad och sedan bli sjuk i helgen.
Dels att mina egna barn inte längre är i bli-smittad-i-skolmiljö och att det var många år sedan nu jag fick ett sånt där larmsamtal om kom-och-hämta-fort som gjorde hela telefonen röd och mig helt skakig.

Visst saknar jag småbarnsåren och det gulliga och alltihop med att ha barn hemma - men det där saknar jag inte. Lappen på dörren "Vi har magsjuka på förskolan", eller den andra lappen "Vi har löss på förskolan".

Framför mig på trottoaren på väg till parkeringen gick ett annat barn med sin förälder. Denne förälder hade under hela tiden jag gått bakom dem försökt förklara för sitt barn när det skulle bli måndag. Tydligen skulle något väldigt roligt inträffa på måndag, och barnet ifråga ville att det skulle vara NU och inte i någon obegriplig framtid.
Förälder: Först är det resten av idag. Och sedan imorgon är det fredag och förskola. Sedan kommer lördag, och söndag, och då är vi hemma. Sedan är det måndag.
Barn: Jamen hur länge är det tills det blir måndag?
Förälder: Tre dagar. Först fredag, sedan lördag, sedan söndag, och sedan blir det måndag.
Barn: Jamen när är det måndag då?

Och så vidare och så vidare. Märk väl att föräldern ifråga inte suckade eller vägrade svara, utan drog om hela sin pedagogiska förklaring gång på gång på gång i olika varianter. Det blev ju inte mer måndag för det. Det är svårt med små barn och tid.

Och återigen: jag saknar tiden när mina barn var små och bodde hemma och alltihop. Men det där saknar jag inte. Alla dessa förklaringar som med stort, stort tålamod behövde göras gång på gång.

OK. Det är rätt skönt med stora barn ändå.