Där datorn bor

Nu har vi alltså hjälpt Erik att flytta till sitt nya hem, ett möblerat rum i en lägenhet i Lund han delar med tre andra killar. Det tog några vändor med bil eftersom han ville ha med ungefär det mesta i sitt rum, inklusive sitt stora skrivbord och en ny skrivbordsstol han köpt på IKEA. Och så all tekniken: stationära datorn med alla tillbehör, playstation, tv, sladdar och manicker. Och kudden, nya påslakanen, och så givetvis sina kanintofflor som är storlek båt. Och allt det andra.

Efter en stunds möblerande och dragande av sladdar och möbler hit och dit i hans nya rum så blev det rätt hemtrevligt, trots avsaknaden av fönster. Han var iväg med nya lägenhetskompisen Said och köpte en del mat, och de två planerar att ägna en del av söndagarna åt lite seriös matlagning så att de kan producera matlådor till kommande veckas luncher. Mycket kloka gossar. Nästan exakt lika gamla är de också, och Said läser astrofysik så de lär ha en hel del naturvetenskapsnörderi gemensamt.

Men just idag hann Erik inte med mer än att handla hem frukostmat, så när det mesta var installerat så följde han ändå med till Vismarlöv för att äta middag med oss. Men datorer, spel, kurslitteratur och allt det andra han sysselsätter sig med var ju i Lund, så nu när jag lagade maten så låg han på soffan och kollade på sin telefon, liksom av med sitt rum och sina grejer här hos oss.

Jag har hela helgen pendlat mellan lycklig stolthet (han är stor, han fixar det här, det här blir bra), via att försöka hitta bra saker med att han flyttar (går åt mindre mat, behöver inte vänta på hans långduschar, och annat sånt) till det där nattsvarta djupet: nu försvinner han från mig. Nu på kvällen har det varit riktigt jobbigt, särskilt när jag ser hans tomma rum. Och så tänker jag på just det där, när han låg på soffan och fördrev väntetid med att kolla på mobilen:

Det är så det är nu. Han har sitt hemma någon annanstans. Han kommer aldrig hem till mig igen.

När han kommer hit så kommer han på besök.