Egentligen hade jag handlat färdigt alla julklappar - men de jag köpt kändes så... nyttiga? beställda? Vi är duktiga på att skriva önskelistor i familjen L-G, men nu kände jag att jag ville köpa några julklappar utöver vad som stod på listorna. Inte så dyra, lite knasiga, lite för att det är kul när det ligger många klappar under granen. Så jag körde till Emporia och gick en stund på Flying Tiger och hittade ett antal i typ 20-50-kronors klassen till min familj. De kommer att bli sååå lyckliga.
Vi har också lyxen att ha fått en hög färdiginslagna paket enbart avsedda till julklappsspelet. Mamma har fixat, slagit in och skickat till oss för hon tycker att det finns för lite julklappsspel i våra liv. Det tycker vi också, och tackar och tar emot.
Jag var också på Unilabs för mammografi, den där kallelsen som kommer varje eller vartannat år eller vad det är. Jag beundrar sköterskan som jobbar med detta - det är alltså enbart en mottagning för mammografi. Och min undersökning tog max 5 minuter. Max! Med avklädning, bildtagning och allt. Så det bör ju vara minst 50 besökare varje dag, säkert fler. Och varje person ska instrueras om att ta av sig på överkroppen, ställa sig rakt framför apparaten, slappna av, hålla huvudet hitåt, nu kommer det spänna lite, nu håller du huvudet åt andra hållet, nu vänder du kroppen hitåt och håller armen här och nu vänder du dig åt andra hållet, och så kommer provsvar inom 4-6 veckor. Och varenda gång jag har varit där har sköterskan alltid varit lugn, proffsig, tålmodig. Hur orkar man det? Med så många varje dag? Varje vecka? Alltid? Jag hade skrikande sprungit därifrån efter bara några dagar, efter att ha pressat in min laptop i mammografi-apparaten och vält ut pennstället och vrålat något om att jag inte vill se fler nakna bröst i hela mitt liv.
Men jag har aldrig gillat jobb som går ut på likadana dagar alltid. Vilken tur att det finns andra som gör det. Tålmodiga, vänliga sådana andra.
Vad har jag mer gjort idag än köpt onödiga julklappar och haft vråla-om-bröst-visioner? Jo, det är ju vintersolståndet, och som alla vet så händer inte det om inte jag och Lisa går ut på vår traditionsenliga vintersolståndspromenad i snormörkret. Så det har vi gjort. Vi gick dit vi brukar, konstaterade att "satan, vad mörkt det är". "Jo, men nu vänder det." "Eller, nja, det vänder 22.47 så det är ett par timmar kvar." "Jo, men nu stampar vi lite på landsvägen här och hjälper jordaxeln eller jordmaskineriet eller lutningsgudarna så att de kommer igång".
Sen gick vi hem igen. Och nu blir det ljusare tider. Bra va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar