Carolina-kalender i mörkrets tid: 15

 Alltså. Jag försöker. Jag försöker verkligen att hitta de positiva sakerna så här års, och inte bara försjunka i elände, mörker och gnäll, jag försöker skriva här om kärlek och ljusstakar och inomhusgolf och fan och hans faster som gör mitt liv lite gladare och får mig att låta lite mindre gnällig än jag egentligen känner mig. 

Men ibland bara pyser det över av fy-fan och jag måste gnälla av mig lite. Så här är en lista:

• Inte fick jag njuta av att det i morse bara var någon minusgrad - nä, för nu skulle det banne mig sätta igång att snöa. Hatar snö. (sorry, alla snö-fantaster och men-det-är-ju-så-ljust och barnen-blir-ju-så-glada. Jag hatar snö. Alla former.)
• Så jag gick ut till bilen några minuter tidigare för att ha tid att sopa av snön från den så jag skulle hinna köra försiktigt ner till Klågerup och busstationen pga bor på landet och därmed sist i prio-kön för snöröjningen. 
• Bra att jag gjorde det, eftersom den borste jag alltid har liggande i bilen till just detta borsta-bort-snö-syfte nu hade bestämt sig för att gå upp i rök, upphöra att finnas, eventuellt emigrerat till Thailand. Vad vet jag. Den fanns inte i bilen längre. Jag letade överallt. 
• Och med överallt menar jag "fick öppna alla dörrar för att komma åt att leta och för varje jämra dörr jag öppnade dråsade såklart en säck med lössnö in i bilen". Som jag då inte kunde borsta ut eftersom...ja.
• Fan.
• Till sist fick jag ge upp och dra bort värsta snön med hjälp av handskar, jackärm samt vanliga frostskrapan. 
• Hann till bussen. Idag glad busschaufför, men nu skulle jag ju gnälla så passar på att nämna gårdagens busschaufför som var sur och menade att jag minsann inte skulle försöka smita på bussen förrän han angav att det var OK (bussdörren stod öppen, jag gick in, klockan var 7.48, bussen ska gå 7.50, men detta var tydligen icke tillåtet)(han behöver nog också ha en blogg att gnälla av sig i, den karln)
• Jobbade, men utan något särskilt att gnälla över så jag hoppar direkt till kvällen, när jag kom av bussen och gick till bilen. För att upptäcka att dess vindrutor hade frusit till is på insidan. Jo, för efter att ha legat runt nollan på mitten av dagen hade nu temperaturen störtsjunkit till minus fakking tolv grader. Jag förtydligar: -12 grader. På någon timme! Luften frös och hade blivit till dimma, och jag fick vänta med fläkten på i en god stund innan den hade flåsat upp sikt genom vindrutan nog att köra säkert hem. 
• Nu är det minus tretton ute, och nästa månads elräkning kommer att vara läskigare än Exorcisten. 
• Och så spelade jag ut Mass Effect 2 igår kväll och har världens separationsångest. 

Jaha. Det var gnälligt. 

Men - nu när jag har fått gnälla av mig lite så får jag komma med något litet som motverkar det. Som den här: det finns alltid någon som har det värre än en själv. I morse, när jag väl kom till jobbet och inomhus så började jag med ett möte. Och när jag kom in i mötesrummet så såg jag ut mot huset mittemot:

Kolla noga. Ser ni den stackars människan där som denna dag jobbar med att putsa fönster? Honom såg jag också, och då kändes min emigrerade snöborste något futtig i sammanhanget. 

För övrigt var det nästan ingen snö alls inne i Malmö.