Jamen, måndag. Och mörkt. Satans mörkt. Och kallt. Jämriga minus tio grader visade bilens mätare när jag äntligen skrapat fram fri sikt, gnisslat upp dörren och halkat iväg mot en ny arbetsvecka. Minus tio! För fasen, hade jag velat ha så här mycket vinter hade jag väl bosatt mig i Luleå!
Gnöl.
Så när jag var på väg hem från jobbet (i mörkret)(och kylan)(och mörkret, nämnde jag det?) mot bussen med mössan ner till ögonfransarna, halsduken gosigt lindad runt halsen och dragkedjan stängd ända upp så att kragen täckte nedre delen av ansiktet. Bara näsan stack fram. Den var röd. Och glasögonen också. De var immiga. Hej och hå. Var var jag? Jo, så när jag var på väg där, i rätt kläder för väder men utan långkalsonger för vafan jag har ju dunkappa, så försökte jag mig på att tänka lite positiva tankar ändå. Först muttrade jag lite för mig själv typ att det finns väl inget positivt med en mörk kall måndag i Malmö. Men sen föddes en tanke som utvecklades:
Just nu idag, någonstans, möts två människor och blir kära i varandra. Den 12 dec 2022 kommer de alltid att minnas som "dagen då vi möttes, vår dag".
Och:
Just nu föds ett barn. Ett nytt liv tar sin början. Två människor blir föräldrar, och kommer kanske alltid att minnas just den här stunden och den 12 december 2022 som det största i sina liv.
Och:
Just nu träffas två människor som älskar varandra, och som inte fått träffas på flera månader. De kramas och kramas och vill inte sluta, tar på varandras ansikten och håller varandras händer, och "äntligen, du är HÄR!". Som de har längtat! Och nu har det äntligen blivit 12 dec 2022 och de får se varandra igen.
Ni vet, som i inlednings- och slutscenerna på filmen Love Actually, med filmklipp från en ankomsthall på en flygplats på människor som återförenas. Det är så fantastiskt vackert, jag gråter varenda gång jag ser det där. Här är ett klipp med just de scenerna. Bär med er bilden av all den kärleken i decembermörkret!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar