Vismarlövs bygata 12 - före och efter

Förra året fick vi indraget kommunalt vatten och avlopp. Jag har skrivit många inlägg om detta, om hur jobbigt det är för en sån som jag att få den lilla tomten uppgrävd, häckar borttagna, uterumsgolv delat och grävmaskiner på så nära håll att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det hela.

Men sedan i september har det alltså varit klart, och sedan dess har trädgården legat och läkt sig. Rörläggarmänniskornas chef sade att vi skulle låta allt vara tills nu i år eftersom jorden skulle komma att sätta sig så det var inte lönt att lägga tillbaka sten och göra golv och så där förrän nu eftersom det bara skulle behöva göras om. Men nu! Nu är alltså trädgårdens långa konvalescens över och vi kan laga och plantera och göra nytt. Och här kommer först en himla massa bilder på hur det såg ut då under gräv- och grävskopetiden:

Januarikväll 2016. They're heeere...

Jan 2016. När du får oväntat besök. Typ.

Augusti 2016. Sonen gräver.

Aug 2016. Fadern gräver. Det är för trångt för att ta in grävmaskiner på bakgården, därför muskelkraft.

Aug 2016. Det som grävs upp måste läggas någonstans. Och får alltså ligga kvar där över vintern.

September 2016. Nu har vi Rörman i Svedala på besök. Och de är duktiga på det där med att gräva och lägga rör.

Sept 2016

Sept 2016

Sept 2016

Sept 2016. Visst är det en liten grävmaskin - men i vår pyttelilla trädgård BLIR den stor, liksom.

Det som kom först var att hitta trädgården under allt ris och visset ogräs och sånt som fick växa sig alldeles för stort förra sommaren och sedan vissna ner och dö utan att jag överhuvudtaget gjorde något åt det alls. (Jag vägrade trädgård hela 2016, orkade inte ens se den utan utvecklade ett tunnelseende bil-ytterdörr-in.) Håkan (och Erik en stund) tog sig an baksidans jord- och stenhög och förvandlade den till stenlagd gång, och jag drog igång fjärde världskriget mot pärlhyacint som tycker att den ska ta över hela rabatten, hela gräsmattan och så småningom säkert resten av världen, och i den vevan krigade jag även mot något jävelskap som har tagit över en annan rabatt, någon växt jag inte ens vet vad den heter men som också hyser lömska världsherraväldeplaner. Jag grävde, jag klippte, jag krattade, jag drog... och si! Mot kvällningen på söndagen fanns det mest påskliljor i rabatterna och man kunde se kantstenarna igen. Det har vi nog inte kunnat sedan sisådär 2013 eller så.

Här kommer då några efter-läkningstiden-bilder. Gräsmattan är knölig, men grön och full av... ja, gräs. Jorden ligger i rabatterna och inte i stora högar på andra ställen. Och både trädgård och bygata är befriande fria från grävmaskiner av alla de slag:

2 april 2017. Hela det där bruna området (ja, ända in till husväggen..) var täckt av pärlhyacinter. Pärlhyacinter är tillammans med kackerlackor det som kommer att överleva alla eventuella kärnvapenkrig.

2 april 2017. No grävskops.

2 april 2017. Allt det här var bara ett två meter djupt hål för ett drygt år sedan. 

De där stenarna... Min axel har mycket, mycket svårt att förlåta dem.

2 april 2017 - resultatet av Håkans dagsverke

Precis som det här. Gräsmattan har jag besått med nya gräsfrö, får se om det tar sig snart. Roligare än en stor hög med sten och jord i alla fall!

Nå. Nu kommer det inträffa penséer någon kväll i den närmaste framtiden.

Oooo.... nu kommer jag ihåg att jag visst ägnade tid åt trädgården i höstas! Den där Svarta Söndagen när jag gjorde i ordning området runt där grävmaskinerna först grävt ut för själva anslutningen, och trodde jag var Hulken och bar tunga stenar en hel eftermiddag för att kunna återställa rabatten. Den där stenbärningen som gjorde att jag hade ont i axeln ända fram till jul. Just det ja, den söndagen. Men nu är axeln bra igen, stenarna jag lade ligger fint, påskliljorna blommar och det var Håkan som fick leka Hulken i dag i stället.