Tomma linjer

Säkert vittnar det här bara om vilken slags trygghetstörstande och beige person jag kanske är? Eller så vittnar det i stället om hur jag försöker pressa in alltför mycket att göra på jobbet, och är alltför optimistisk om hur mycket jag kan tänkas göra på helgen och kvällarna när jag är ledig? I vilket fall som helst så är den här torsdagen en dag jag blir helt myslycklig över att se i kalendern:

Den är helt tom.

Inga inskrivna möten, ingen sagostund, inget bokprat, ingen inskriven kvällsaktivitet. Tom.

(varpå jag genast helt överväldigad skriver en lång att-göra-lista på saker som ju nu kan göras eftersom jag har tiiiiiid.....)(och hinner göra kanske en femtedel?)

Det är likadant med helger för mig: de bästa helgerna och de jag ser fram emot mest är de när vi inte har planerat något. När min egen kalender och familjens gemensamma planeringskalender i köket är tomma. Ingen ska resa någonstans, ingen ska prestera något, inget särskilt ska hända.

Sen är det ju så att när det ska resas eller presteras eller tävlas eller vad det nu är... så är det kul och jag gillar och ser fram emot och allt sånt. Jag är inte helt omöjlig. Men det tomma och oinskrivna och obokade? Det är det jag gillar mest.