Det som hände i Stockholm igår - jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om det här. Det är så många som skrivit så mycket och jag känner så mycket att... det blir så futtigt det jag får ut. Men jag kan inte bara strunta i att nämna det och sedan kräma ur mig något hurtfriskt inlägg om hur jag orienterade på Romeleåsen i morse och det gick bra, inte när Stockholm och våld och död och terror och skräck är ungefär det enda jag har tänkt på sedan i går eftermiddag.
Ibland räcker inte orden till.
Jag skulle tro att jag gjorde som de flesta andra igår - nåddes av nyheterna om vad som hänt i Stockholm och blev chockad. Försökte ta in det hela samtidigt som jag kollade att "mina" människor där uppe mådde bra. Levde vidare i min fredag samtidigt som jag kollade telefonen fyrtiotre gånger i timmen och hela tiden hade den där bävande känslan i magen av att det är här det händer. Grät. Och så småningom överväldigades av all kärlek som fullständigt flödade över i alla sociala media: hjärtan, omtanke, frågor om "hur är det, var är du?", erbjudanden om att komma hem till, äta middag hos, få skjuts till... Lastbilen, skräcken och det fruktansvärda var fortfarande kvar, men liksom mer dränkt i hjärtan eller vad jag ska säga. Jag grät igen. Det var så det var igår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar