Ibland tänker jag tillbaka på när de var så små att de fortfarande gick på dagis. På Väderlekens förskola i Klågerup fanns det (finns säkert fortfarande?) något som kallades vinkfönstret. När jag lämnade barnen på morgonen, och alla jackor, mössor, vantar, galonbyxor och tillbehör var avskalade (och jag själv genomsvettig och stressad) så gick barnen och ställde sig i vinkfönstret. Jag gick till bilen, men skulle på vägen ställa mig utanför vinkfönstret och vinka hejdå till de där underbaraste finaste människorna i mitt liv som jag så väldigt gärna hade velat vara hela dagen med.
Jobbiga morgnar var det ett eller två gråtande barn som vinkade åt mig från det där fönstret.
(Det är inte lätt att gråta samtidigt som man kör bil, men det går.)
(ni vet, någon annan ska trösta mitt barn...?)
(fast det kunde de. Riktigt jobbiga morgnar, när det gråtits väldeliga från alla möjliga håll, och man ringde till dagis ett tag senare för att kolla "hur det gick", dvs om man borde säga upp sig från jobbet, köra hem i 160 km/h och sitta och äta godis med barnen resten av dagen... så var svaret alltid att "det går hur bra som helst, de är glada och leker nu med lego/dinosaurier/trolldeg/kladdig lera ute på gården")
De allra flesta morgnar var det trots allt två glada barn som vinkade åt en från det där fönstret. Barn, som skulle sätta igång med sin egen dag. Och vinkfönstret - jo, det var väl en slags hjälp för den här föräldern (och andra) att släppa taget, att i små, små steg i taget förstå att de här barnen? De är bara till låns. De är inte mina, de är sina egna, och de har egna liv.
(och det är så vansinnigt svårt att förstå, ännu fast de snart fyller 16 och 18)
(men ännu får jag krama dem på morgnarna)(några år till?)
 |
| Vinkfönstret är det till höger om den röda dörren. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar