Kopparskatten vi hade

Den stora, smutsiga och slitna kopparkitteln stod kvar i garaget efter gamla ägarna till huset när vi flyttade in för sjutton år sedan. Ett tag hade vi den i uterummet, men den fläckade golvet så ganska snart flyttade vi ut den till att stå på bygatan, precis vid trappstegen upp till vår tomt.

Där har den stått sedan dess. Jag har haft diverse tulpanlökar i den som har fått stå kvar. På hösten har jag haft ljung och silverek, på våren påskliljor och penséer, på sommaren olika blandningar av petunior, lobelia, dahlia och annat färgglatt som har fått lysa upp den där lilla platsen. Något fint att vila ögonen på när man kommer hem eller går till jobbet.

Under hela tiden trädgården och bygatan grävdes upp för att dra in vatten och avlopp stod den kvar, eftersom den var så tung att flytta, fylld med grova stenar längst ner och  jord ovanpå som den var. De stora grävmaskinerna grävde så fint precis runt om kopparkitteln som stod där som på en liten halvö. Jag har tyvärr inget foto, men den stod där som en sista utpost av normalitet i allt det leriga kaoset som rådde då.

Men foto lade jag ju upp på den häromdagen, då när jag stolt hade planterat penséer i den?

Skulle jag aldrig ha gjort. För nu har någon pengatörstande och desperat individ sett det där fotot på min blogg. Eller om denne någon har sett kitteln som av en händelse på någon rekognoseringstur i omgivningen, på jakt efter skatter? Kopparskatter, sådana man kan sälja inne i stan och få några slantar för så man kan köpa knark eller sprit eller vad det nu är man nu äntligen måste ha så att man gör sånt här:

Själva kittelkroppen är helt sonika uppryckt och bortforslad. Kvar ligger innanmätet och blommorna som ett sorgligt lik.

Lågt, eller hur? Jag blir så trött.