torsdag 6 februari 2014

6. En grej i vardagen som gör mig tokig

Och jag får bara välja en grej? Vad hård jag är mot mig själv.

Det får bli det här:

Grus i hallen.

Vi bor i den idylliska lilla byn Vismarlöv. Denna idylliska by har en ännu mer idyllisk liten byväg som löper förbi alla de idylliska små husen. Denna idylliska lilla väg, eller "bygatan" som vi kallar den lite idylliskt så där, är inte asfaltsbelagd. Så klart. Då vore den inte lika idyllisk.

Det är denna o så idylliska grusväg som via våra skor varje dag tar sig in i vårt hus och lägger sig i vår lilla hall i små idylliska högar. Den hall man måste passera för att komma till vår enda toalett.

Jag går nästan alltid barfota hemma. Och varje gång jag går igenom hallen så blir jag helt fnoskig av att behöva trampa med mina bara fötter i diverse grushögar som ligger där. Jag svär, sopar upp lite (om jag har tid)(det har jag ju oftast inte)(inte lust heller), och nästa gång jag passerar har det kommit in ännu mer grus.

Nä, jag vill inte ha strumpor på mig för att slippa känna gruskänslan. Nä, jag blir för varm av att ha tofflor eller inneskor på mig. Nä, jag vill inte att bygatan ska asfalteras. Gruset i hallen är helt enkelt något vi får leva med.

Tröstar mig med två saker:
1. På sommaren torkar bygatan helt upp och blir stenhård. Då ligger den kvar där den ska och flyttar inte med oss inomhus.
2. Det kunde varit värre. Vi kunde till exempel haft en hund. En långhårig, lycklig hund som vill gå ut på promenad många gånger om dagen. Och som från varje promenad i sin päls och sina tassar drar in typ halva beläggningen från bygatan och torkar av sig den på köksgolvet, mattan, vardagsrumsgolvet. Jag känner en sådan hund. Han bor i huset intill. Man får perspektiv på grus-tillvaron när man lånat honom några timmar en slaskig vinterdag.

Någon annans grushög. Lite större än de vi har i hallen. Fast bara marginellt.
Det här är ett inlägg från listan jag gjorde för februari, en bloggrubrik för varje dag.

4 kommentarer:

  1. Alltså, vi bor inte på landet och gatan utanför är asfalterad, men ändå har vi grus, nä, inte grus, utan sylvassa små stenar på hallgolvet. Det är såna småsmå flisor som läggs ut på trottoarer istället för sand när det är halt ute. De är sylvassa och åsamkar ibland punka på cykeldäcken och de fastnar under skorna och följer med in, trots noggrann avborstning av skorna på dörrmattan utanför. Jag går också alltid barfota inomhus och det gör ontont att trampa på flisorna. Men inneskor eller tofflor, näe! (M)

    SvaraRadera
  2. Precis - inga inneskor. 99 steg av hundra man tar hemma är ju trots allt på de övriga golven och barfota är bäst.
    (sen har vi förstås avdelningen med "smulor på köksgolvet" men jag fick ju bara ta upp EN sak som gjorde mig tokig)

    SvaraRadera
  3. Fast du har ju slitit upp strumporna som jag stickade åt dig. Var det inte för att du använde dem inomhus istället för tofflor?

    SvaraRadera
  4. Jo - men förra vintern var kallare, liksom vintern före den. Det finns en viss gräns när jag faktiskt drar på mig tofflor och/eller sockar. Och det är verkligen bara mitt i kallaste vintern - inte resten av året. Då är det barfota som gäller. Och grus.

    SvaraRadera