Kan vi inte göra den där "Raketen" i stället, den när man klappar i händerna och stampar med fötterna?

Jag är som hundarna - jag avskyr när det är dags för raketerna på nyårsafton. Redan nu idag knyter magen ihop sig i en liten hård orolig boll inför den där vedervärdiga stunden när alla mer eller mindre påverkade av alkhol ska ut och tända på de där eländiga raketerna. Hundarna är rädda för smällandet, men när själva smällen kommer är det läskigaste över.

Eller så smäller raketen när den fortfarande är nere på marken - och det är just det där jag tycker är så otäckt.

Åh, alla dessa bilder på uppbrända stympade händer eller andra kroppsdelar där det har gått fel med raketuppskjutandet! När jag står där, med äckligt bubbel i ett glas (jag gillar mousserande vin och ännu hellre champagne - men då i rätt miljö som absolut inte är utomhus på nyårsafton), så långt ifrån raket-tändandet jag överhuvudtaget kan komma (ja, ibland står jag inomhus). Då är det bilderna jag ser. Bilderna på det som gick fel. Ett ögonblicks verk. Och här håller de jag älskar mest i världen på med att tända de där. Jag hatar varje sekund. Visst, vi och de vi firar med hör till de förnuftigare nu förtiden. Medelålders, inte vrålsupit till middagen, håller oss med ställningar och flaskor och sånt för att staga upp raketerna. Men olyckor kan hända. Och åtminstone Lisa vill gärna vara med överallt, tända på stubiner och eller hjälpa dem som gör det. Och för ett antal år sedan firade vi nyår vid Värnhemstorget, och där var det fullständigt kaos med raketuppskjutandet - raketer skjöts åt alla håll och en kom längs marken och smällde precis där vi stod (fast ingen blev bränd). Så även om vi är försiktiga så kan det gå fel ändå. Andras raketer kan komma fel.

Jag hatar det. Verkligen hatar.

Är det värt lite pang-pang och festliga färger???