Men jag får inte vara med.

Jag jobbar ensam i biblioteket idag, och fick därför hämta in lunchen och äta den sittande i vårt lilla kontor innanför disken. När jag satt där så kom det in en liten kille, ungefär 8 år eller så. Han har aldrig pratat med mig särskilt mycket förut, men idag hade han något viktigt att säga:

- Du, Carolina?
- Ja?
- Vet du vad som händer nästa tisdag?
- Uumm....nä?
- Då kommer det en präst hem till oss!
- Jaha, en präst. Vad ska han göra där, då?
- Han ska döpa mammas bebis.
- Hemma hos er? Det låter spännande. Får du vara med och titta på då, när mammas bebis döps?
- Nä.
- Inte? Varför inte det, då?
- Nä, för jag är hemma hos pappa den veckan, så det går inte.
- Men vad synd att du inte kan vara med, tycker jag.
- Ja. Men jag ska vara hos pappa. Hejdå!

Sånt här är livet när man jobbar med barn hela dagarna. Man får höra små saker och stora saker, roliga saker och viktiga saker och ganska mycket sånt som inte är så viktigt också. Och sånt som inte är så kul heller, sånt får man höra en hel del. Det här samtalet gick jag och funderade på en ganska lång stund efteråt. Det var ju en viktigt grej för honom, det här med prästen och döpandet av bebisen, det förstod jag. Annars hade han väl aldrig kommit till mig och berättat om det? Och så tänker jag att det är ju så nu för tiden att det inte är självklart att alla barn ska döpas - jag menar, vi har väl kommit ifrån tron på att skogsfrun eller trollen eller dylika ting ska komma och ta barnet om det inte är döpt. Så om man bestämmer sig för att ha ett dop så är det väl för att man vill ställa till med lite fest? Välkomna sitt barn och presentera det?

Varför i allsin dar väljer man då att ha dopet när ens äldre barn är hos den andra föräldern??? Det är ju hans syskon det handlar om. Jag blir arg och ledsen - men kan bara gå och koka i det tysta.