Dagarna som bara försvann, och två milstolpar

Det kliar i hela mig av att skriva inlägg i den här bloggen igen - men var börjar jag när jag inte skrivit här på flera år? Men jag vill! Mest för min egen skull, tror jag - jag saknar att kunna gå tillbaka och läsa om min egen vardag. Jag satt nu en stund och läste några gamla blogginlägg och mindes... just det ja, så var det den där jämra pandemihösten när allt var så konstigt och vi var trötta på alla "under rådande omständigheter" och samtidigt rädda, och lika samtidigt så vansinnigt trötta på att vara rädda. Och allt krångel när vi fick fiber, för att inte tala om allt krångel när vi skulle få kommunalt vatten... och alla fina stunder jag har skrivit om, dem mindes jag också. 

Det är det där jag saknar - att skriva för att själv minnas. En blogg är ju en dagbok, en dagbok man kan välja att låta andra läsa också om de hittar till den. Men främst är den ju för en själv. Och bara tänk så många dagar, och år, som nu bara har flugit iväg utan att jag skrivit minsta lilla här. Håret är gråare, den fina Minin jag äger är inte längre orange utan röd, jag jobbar inte alls med skolbibliotek längre och ... det är så mycket som hänt. Bra saker och dåliga saker. Små saker och stora saker. Kanske de får plats här någon gång, men om jag nu fortsätter att känna det här måste-vill-skriva-i-min-blogg-igen-pirret så är det nog nuet som måste få skrivas om. För det var ju just vardagen som var det roliga att läsa om då när jag satt och läste gamla inlägg. Alla de där dagarna när jag kände att "vad ska jag skriva om nu då, det har ju inte HÄNT något idag?" men ändå skrev om de små detaljerna som bilkörning till jobbet i decemberregn och fruktlösa telefonköer till oförstående supporttjänster och liksom skrev in mitt liv här så som det var i all sin vardaglighet. 

Så.

Igår gjorde jag två saker som var oerhört ospännande och ingen som känner mig borde lyfta ens ena ögonbrynet av förvåning över att jag gjorde dem. Men för mig var de bägge milstolpar på var sitt sätt. 

1. Jag var ute i Bökebergsskogen och sprang. 
Ja, jag VET att jag har sprungit hundratals rundor där. Och igår var det inte ens långt. Knappt lönt att duscha efteråt. Jag tog mig runt Eksholmssjön. Först gick jag en bit. Sen sprang jag en stund. Sedan gick jag, och sen sprang jag sista biten. Totalt kanske 3 km varav jag gick 1 och sprang 2? Och det kändes bra. Det är halva segern. Andra halvan är att det känns bra även idag. Om ni visste vad jag kämpat för detta...! Hur många timmar jag lagt på gymmet, och på sjukgymnastik hemma för att äntligen kunna springa utan att det gör ont?
Det var en liten skitsak som sedan blev stor. Jag skulle dra upp en stor tistel i trädgården, satt på huk och tog i med hela kroppen. Och... det smällde till högt från mitt ben när muskeln på lårets baksida gick av. 
Jo. Och sen är det då det här med att bli äldre. Saker och ting läker inte som de gjorde förr. I oktober gick jag till sjukgymnast för benet vägrade bli bättre. Han gav mig övningar. Det blev lite bättre. Jag testade att springa. Det blev mycket sämre. Fan. Jag fortsatte försiktigt med övningar, började gå till gymmet. Gick till gymmet många, många gånger, kämpade (men "med måtta" som sjukgymnasten strängt instruerade mig). Och nu alltså: jag sprang. Det gjorde inte ont. Vitsipporna blommade. Koltrasten sjöng. Och jag sprang igen. 

2. När jag kom hem igen så var jag så överväldigad av mina framgångar att jag satte mig vid köksbordet och ... nej, jag satte mig INTE med min favoritapp på ipaden just nu, färgläggningsappen Happy Color som tar sjukt mycket av min dyrbara fritid (men är så rolig att hålla på med). Nej, jag läste en bok. Jag läste till och med ut en bok.
Och jo, jag vet: det gör du ju alltid Carolina, vad skulle vara så stort med det?
För att jag INTE har läst någon bok på jag vet inte hur länge. 
Jag har tvingat mig att ta mig igenom några böcker för jobbets skull (vi har ju bokprat även för vuxna låntagare) men då av typen "läsa första 50 sidorna, ledsna, läsa sista tio sidorna, bläddra mig bakåt i boken och läsa här och där för att åtminstone ha en hum om vad som händer i den" och sedan rekommendera boken med ordaval typ "de som gillar Irland kan nog tycka om mycket i den här boken" eller "många har sagt att de gillar" som förvisso är ärligt men verkligen inte känts så bra...
Jag vet ju att det finns sååå många böcker här i världen som jag skulle älska att läsa men just nu känns det lite som jag har bränt ut mitt läsarjag. Alla år med böcker som skulle läsas för jobbet skull som barn- och skolbibliotekarie, alla böcker som skulle skrivas om på bokbloggen, att aldrig läsa bara för läsningen utan alltid i bakhuvudet ha "hur skriver jag om det här? hur berättar jag om det här?" Läsningen blev ett jobb, och även om jag ju inte längre heller skriver på bokbloggen och borde kunna släppa allt det där så sitter känslan av tvång och prestation kvar. Jag får se när, eller om, den släpper. Boken jag läste ut igår ska jag inte rekommendera för någon, inte skriva om, inte göra något med. Bara ha läst ut för min egen skull, och det var det som var den lilla milstolpen.

Alla dessa vardagar som gått. I en hög.

Idag var det dags att flytta över mitt liv till den nya jobbkalendern, den för 2023. Jag har burit med mig två olika ett tag eftersom jag skrivit in grejer i både den för nästa år och för de sista veckorna detta året - och JA, jag är en person som behöver en analog kalender att SKRIVA i, med rutor och klockslag för inbokade saker så jag visuellt ser hur stor del av dagen de tar, med plats för att-göra-listor i punktform och annat jag bara måste ha för att funka som människa. Jag har såklart en digital kalender i Outlook också, så jobbgrejer finns med lite parallellt i bägge kalendrarna och det är säkert omständligt -  men jag har försökt sluta använda papperskalendern förr och bara köra digitalt men nästan fått panik när jag inte fått skriva in saker med penna på papper så snabbt återgått till mitt dubbla system igen.

Well. Det var egentligen inte mina kalendervanor jag skulle skriva om här. Utan det som de leder till: kalenderarkivet. Jo, för nu när jag gick över till 2023 så skulle jag lägga min 2022-kalender bland de andra utgångna kalendrarna. Men i den lådan var det fullt. Överfullt. Hmmm, tänkte jag, jag kunde kanske rensa lite här? Jag är ju professionell bibliotekarie, vi ska ju kunna det här med att gallra i samlingar? Ganska många år använde jag Filofax, och då får man ju bara en bunt papper att spara, eftersom själva bokpärmen återanvänds. Och dessa pappersbuntar kunde jag väl kanske göra mig av med? 

Började kolla lite. Och fastnade. Här var oktober 2015... åh, då hade jag precis börjat jobba i Trelleborg och skulle åka på bokmässan med Kulturkollo-gänget. Och här var... OJ! länge sen, 1992,när jag jobbade på SJs biljettförsäljning och skrev in alla arbetstider med särskilda sifferbeteckningar eftersom vi hade väldigt oregelbundna arbetstider och hade olika "turer" som det hette. Tidigaste turen började 5.15 på morgonen, för att vi skulle hinna öppna före 05.30 eller vad det var, för då gick dagens första tåg mot Stockholm och det var en så kallad "Röd avgång" (minns ni dem?) och det var en hel del folk som ville köpa biljetter till den.
Och här! 2001, i maj! Här var jag gravid med Lisa, har tid för barnmorskan på måndagen och ett utvecklingssamtal på Väderlekens förskola på onsdagen, och går på söndagen tydligen in i vecka 39+0 i väntans tider. 
I en annan kalender hittar jag vaccinationstider för våra katter Emma och Hobbe, numera saligen hädangångna sedan många år tillbaka.

Herregud. Det är ett helt liv som ligger i den där lådan.

Jag KAN inte rensa. Absolut inte. Jag får hitta en låda till för förra årets kalender, och kommande kalendrar.

Hej då husbilen, och hej, hej husbilen!

Jo, som jag antydde igår är vi just nu inte längre husbilsägare. Vår Chausson har fått ny vårdare. Vem det är vet vi inte, eftersom vi lämnade husbilen till Bengts i Örkelljunga och den har stått till försäljning där över vintern. Men som inbytesbil - för grejen är ju att vi inte tänkte sluta med husbilsägandet, nejdå, men vi ska köpa en ny! Eller, vi har köpt en ny och väntar nu på att få den levererad i månadsskiftet april/maj. SOM vi längtar!!

Varför det då? Två anledningar. Den ena är: vi får ju inte barnen med oss längre när vi kör iväg med husbilen. De tycker den är för trång och för trist och försedd med alldeles för lite skärmar och trådlöst internet och söker hellre livets nödtorft hemma i vårt hus i stället. Och eftersom de är så stora och förståndiga nu för tiden (heh...) så får de stanna hemma om de nu så gärna vill. Och då behöver vi en annan planlösning, en med varsin rejäl säng bak i husbilen som vi inte behöver klättra upp till eller trängas i som vi gör nu i alkoven, och så vill vi sitta bekvämare kring bordet med vändbara fåtöljer i förarhytten.
Andra anledningen: två gånger har den jämra Ford-motorn fullständigt havererat och lämnat oss stående vid en motorväg med en död husbil. Två gånger! No more Ford, säger vi, och byter till annat märke.

Så nu köper vi nytt. Sprillans nytt! Det blir en CI Magis 85P, och den ser ut så här:

Och som ett fint litet hejdå till vår Chausson bjuder jag nu på Husbilsstunder vi minns - eller kanske hellre vill glömma för alltid:

Jublet när den var alldeles nyinköpt:
Vi har köpt husbil!

Sen... brann motorn en mycket kall vinterdag en bit norr om Uppsala. Och i Uppsala fick den stå, länge och väl. Hela vintern, faktiskt, innan den blev lagad. Tyvärr lagad på fel sätt, vilket innebar att den fick lagas igen, och vi fick en mycket, mycket låååång dag i Uppsala. Det är ett antal suck-inlägg, det:
Telefonsamtalet man Inte Vill Ha
Den är klar!
Den är... INTE klar visade det sig. Inte alls.
Fast nu är den klar. Faktiskt. 

Sen for vi runt i Europa (barnen gnällde över det mesta) och i Sverige (och nu gnällde de över mygg och annat). Och på Fårö också, men då var det mest vädret som gnällde. Några av alla reseinlägg:
Rapport från Sverigesafari del 7 (av 8)
LGs campar vidare (när Europasafarin nådde Tjeckien)
Familjeliv på Fårö

Sen... fick vi stå vid sidan om motorvägen igen medan husbilen ylade om "jag är dööööd...!"
Jag mår inte bra. Nu dör jag.
Samtal med trött bilmekaniker
Och i Varberg stod den. Och stod och stod och stod. 
38 faktapunkter

Det står mer skrivet om husbilen i den här bloggen. Mycket, mycket mer. Jag fick upp 78 inlägg när jag sökte på "husbil" i mitt bloggverktyg, så den har ju uppenbart varit rätt central i våra liv. Både bra stunder och dunka-huvudet-i-väggen-stunder.

Men, som sagt. Det blir mer husbil! Jag återkommer! Reserapporter och Extremt Lyxiga Fotoreportage!

Om fina hus och oväntade blommor

Helgen blev hektisk, men nu ska jag i stället skriva vidare lite om det jag utlovade sist, minnena jag fastnade i häromkvällen:

Det började med att jag läste boken Fint folk av Julian Fellowes, som utspelar sig på engelska gods och herrgårdar, och hur det går till i "fint-folk-kretsarna" där. Och jag började fundera på familjen jag jobbade hos i Skottland, året efter att jag tagit studenten. Det året skulle jag kunna skriva en bok om eftersom jag åkte dit som ett nittonårigt barn men kom hem som någon annan, en lite mer vuxen någon som  fått en hel del perspektiv på sin skyddade tillvaro hemma i Sverige. Men det jag började fundera på nu var om det inte skulle kunna gå att googla lite på Naughton House, stället där vi bodde. Jag hade märkligt nog inte gjort det ännu - det har aldrig fallit mig in trots alla de återkommande drömmar jag har om att jag har återvänt och vandrar runt i det där huset. Men nu, alltså. Kanske jag till och med skulle kunna hitta en bild på huset?

Om jag gjorde. OM jag gjorde...!? Jag hittade först en sida i någon slags förteckning över skotska gods och kunde nörda in mig i beskrivningar av Naughtons park, woodland, arboretum, walled gardens i gamla slottsruinen och annat. Men sen letade jag vidare, och upptäckte att det sedan ganska nyligen går att hyra hela stället. Men det är inte för oss vanliga dödliga, inte. Det kostar 20 000 pund att hyra för en vecka. Hoppla! Men då ingår ställets charm och atmosfär och parkmiljö och sovande i four-poster-beds, minsann. Grejen är att det på den hushyrningssidan finns mängder och åter mängder av bilder på huset, både interiör och exteriör. Och många av rummen ser precis likadana ut som när jag bodde där - biblioteket och matsalen och trapphallen till exempel. Det kändes helt otroligt att sitta och bläddra bland bilderna och minnas. Här finns de, om du är nyfiken! (mitt rum var det som nu är helt rosa, med en säng med fluffig vit sänghimmel, fast just det rummet såg inte alls ut så när jag bodde där...)

Inte nog med det - jag hittade dessutom att Naughton House har en egen hemsida. Inte lika många bilder där, dock, men där finns bilden med på ringledningssystemet nere i källaren, tjänstefolkets kvarter där dessutom det gigantiska köket fortfarande finns kvar. (det är inte det köket som används, utan det finns ett modernare i det som var gamla "smoking room").

Helt matt av alla minnen surfade jag vidare, och nu blev jag en riktig nät-stalker som lyckades leta upp familjemedlemmarna som jag jobbade hos. Var barnen nu bodde och gjorde (det visade sig fascinerande nog att yngste sonen, min favorit, numera är en nationellt känd champagneexpert, efter det att han lagt ned sin karriär som polospelarproffs (vilket i sig är helt fascinerande eftersom han när jag bodde där var åtta år och den i familjen som var absolut ointresserad av hästarna de hade)), om de hade familjer och så där.

Sen det här: mamman i familjen var från början från Sverige, men hade bott utomlands sedan hon var ca 20 år, och vi två pratade alltid engelska med varandra. Jag googlade nu på henne, men fick bara, bara upp bilder på en blomma, en perenn med gula blommor och mörkt bladverk, tydligen bra skuggväxt. När blommorna envisades med att poppa upp överallt kollade jag närmare på vad det var för sort. Jo: de heter ligularia Britt-Marie Crawford. Nämen??

Efter det att jag flyttat hem till Sverige igen engagerade sig Britt-Marie alltså mycket i att anlägga trädgård. Och när hon delade en perenn så upptäckte hon inne i perennståndet en annan blomma, en liknande men inte samma. Hon drev upp denna, som alltså var en ny sort, och började så smått sälja den. Tyvärr avled hon mycket hastigt år 2000 i en hjärtattack, så hon fick inte se hur känd den blev, men efter hennes död tog hennes make patent på blomman som fick hennes namn. Och den där perennen går nu att köpa lite överallt, tydligen även här i Sverige.

Ligularia Britt-Marie Crawford

Tänka sig! Jag hade verkligen ingen aning. Inte att hon hade dött (vilket förstås är sorgligt), inte att det finns en blomma med hennes namn. Jag känner nu att jag absolut måste försöka skaffa den att ha i en rabatt. Jag vet precis vilken, tror skuggförhållande och jord är perfekt där, och tror det blir fint med ett antal blommande Britt-Marie Crawfords där.

Den på Naughton. Den var så modern att den var elektrifierad, dvs lamporna lyste när det ringde från något rum.

Vitsippekvällen för elva år sen

Det är nog så att jag kommer att ägna en hel del utrymme här på bloggen åt olika minnen från när barnen var små ett tag framöver. Jag går och tänker så mycket på det nu, och det faktum att åren rinner förbi, och att jag på något sätt vill fånga tiden, fånga minnena och samla dem till en skatt. Min blogg får bli ett slags fotoalbum med långa bildtexter, som jag kan bläddra i de där dagarna när jag saknar mina små barn. Alltså - jag har ju dem kvar hur mycket som helst och de är helt underbara i sina tonårsversioner - men de där småbarnsåren får jag aldrig tillbaka, och ibland gör det så ont i mig att jag måste gå ut i skogen och gråta lite.

Här kommer två bilder från 4 maj 2006. Det var en alldeles perfekt vårkväll, och vi var i Stenskogen utanför Höör en alldeles vanlig torsdag. Håkan och jag hade orienterat, och det här var på den tiden när barnen fortfarande var tvungna att följa med oss överallt, alltså även till orienteringstävlingar. De fick ju vänta på oss ganska länge (vi sprang en i taget och den andra stannade med barnen), så belöningen för alla inblandade var ofta en överdådig picknick. Här i Stenskogen tror jag nästan säkert att vi hade med grillade revbensspjäll, chips och sådana där frasiga frallor i form av horn, och vi hade med campingbord och stolar och satt där vid alla vitsipporna som blommade.

Och det här är vad jag faktiskt vill göra varenda gång jag ser ett hav av vitsippor:

Lägga mig i dem! Rulla mig i dem! Vara i dem!
Alldeles säkert är det fuktigt och lerigt under alla blommorna - men känslan va?! Jag gör det aldrig nuförtiden, men hela min kropp vill göra det.

Men den där majkvällen i Stenskogen? Efter revbensspjällen, kaffet och chokladen? Rullning och liggning i vitsippehav! Fotografering!

Ni kan tänka er, va? Ni ser att barnen bara har fleecejacka på sig, så det är ljummet. Det är ljust sent på kvällen, och koltrasten sjunger alldeles säkert. (jo, jag inbillar mig att den gjorde det...)

En helt annan vinterdag...

Idag bjuder jag på några bilder från för några år sen. Det var en strålande vinterdag, och familjen L-G gjorde något så väldigt ovanligt för familjen L-G som att åka till Folkets Park i Malmö för att åka skridskor.

Jag tror det här bör ha varit 2006, så Lisa skulle fylla fem och Erik sju. Jag hade i så fall precis börjat på bibliotekarieutbildningen i Lund, Lisa gick på dagis i mullegruppen på Väderlekens förskola och har ännu inte tappat en endaste av alla sina sedermera femtioåtta mjölktänder (ja, den här tjejen har mer än dubbelt så många mjölktänder som alla andra men det är en annan historia), Erik gick förskoleklass på Klågerupskolan med Birgitta Delring som fröken. Håkan jobbade på TetraPak och var den av oss föräldrar som ställde upp och åkte skridskor med barnen, medan jag som vanligt Vägrade Skridskor men gärna stod bredvid och hällde i mig varm choklad i stora mängder. Älskar varm choklad i termos!