Stor, stor tragedi för de anställda på Polarbröd, de är ju hundratals och fabriken bör väl ha enorm betydelse för bygden - vad händer nu med jobben och allting? Och stor tragedi så klart för företaget när alla maskiner och värden för miljoner gick upp i rök.
Då är påverkan i vårt (eller Lisas då) liv jämförelsevis rätt försumbar. Ändå. Ändå! så består en rätt stor del av denna människas kosthållning just av de där runda vetekakorna från Polarbröd, vetetuben eller vad den kallas som jag bär hem från affären varje vecka. Ack. Nu får hon alltså byta märke ett bra tag framöver. Eller.... huga.... börja äta något med mer substans och fibrer? Baka själv, nu när hon ska starta eget hushåll och allt?
Själv tog jag mig i kragen rätt sent i går kväll och gav mig ut på löprunda i Bökebergsskogen. Jag har en runda där jag brukar springa, 7 km ungefär som med lite extra slingor går att förlänga till 9 eller 10 km. Men jag har undvikit den nu några veckor. Visst är det eftersom jag har varit bortrest en del, och för att det har varit alltför tokvarmt för att springa, och en massa annat som låter som vanliga bortförklaringar för att överhuvud taget slippa springa - men jag har ju sprungit på andra ställen, orienterat, sprungit på landsvägarna... i stället för att springa min vanliga runda i Bökeberg.
Den helt sanna orsaken till detta är: jag är rädd för en fågel.
Och det låter ju helt hysteriskt fånigt. Men det är inte en liten fågel utan något stort, rovfågelsaktigt. Eller en stor uggla. Och den har i det närmaste attackerat mig. Första gången för ganska länge sedan, när den lämnade trädet den satt i, flög till ett närmare mig, skrek på rovfågelsvis och jag tyckte att "haha, lite kul, nästan som att den skriker svordomar och hot åt mig...". Sedan lyfte den och störtdök ner mot mitt huvud, lyfte, skrek och satte sig i ett träd igen. Då var det inte lika kul längre. Jag sprang som en galning, fågeln dök efter mig ett par gånger till (men utan att faktiskt komma i kontakt med mig, bara som hot liksom) men stannade efter någon kilometer kvar i ett träd och lät mig springa vidare. Det tog ett tag innan jag lugnade mig efter den händelsen, men tänkte att det ju säkert var att jag hade kommit för nära något ställe där fågeln hade bo med ungar att skydda? Eller nåt? Jag är inte ornitolog. Men har sedan tänkt att fågeln måtte haft vett att flytta boet till någonstans där det inte ränner människor på vägen nedanför stup i kvarten (det är ju inte bara jag som vistas i Bökebergsskogen) och nästan glömt bort alltihop.
Många månader gick, eller till och med ett eller två år tror jag, och jag sprang min vanliga runda och slappnade av även på "fågelns väg". Tills nu i början på sommaren. Då hände det igen.
Den här gången skrek den inte ens, flög bara ner mot mitt huvud som en stor, tung skugga, och upp igen till ett träd. Sedan skrek den. Det gjorde jag också, något i stil med "fågelajävel, jag springer ju bara här, jag ska inte ta dina barn, och jag är ju på väg härifrån så fort jag kan". Och sedan sprang jag. Och den följde efter. Och attackerade, eller alltså hotande dykningar ända ner till mitt huvud men inte med fysisk kontakt. Ett par kilometer igen tills jag kom ut på ett kalhygge och den stannade i skogen.
Jag har googlat, men inte hittat någon som skrivit om detta. Det verkar ju helknäppt ändå, och som sagt: det är många fler människor än jag som går eller springer i den här skogen.
Så igår tänkte jag: jag ska inte låta en galen fågel skrämma bort mig från min favoritlöprunda, det är ju helt knäppt. Men sedan valde jag ändå helt andra vägar än dem jag brukar. Undvek nogsamt galna fågelns habitat. Fick ihop mina 7 km utan hjärtattack av skräck - men fågeln vann.
Fågel v/s Carolina: 1 - 0
Hur pinsamt är inte det?
Fast nu kollade jag lite till på nätet och hittade en artikel i Kvällsposten om hur människor i Ronnebytrakten blivit attackerade av en rovfågel, och att en fågelexpert säger att "beteendet stämmer bäst in på en uggla". Experten säger också att "en sådan här fågel kan orsaka svåra skador". Jag blev INTE lugnare av att läsa detta, kan jag säga. Ska springa min alternativa runda många veckor till, tills fågelns barn flyttar hemifrån och lite till.
Naturen, alltså. Inte tämjd.
 |
| Ormvråk. Kanske en sån? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar