Carolinas husbilsäventyr 14 - blått avslut

När jag skriver detta är det måndag kväll och jag har redan varit på jobbet en hel dag. Vardagslivet ska gnissla igång, och det skulle jag ju kunna gnälla en hel del om att det gör medan vädret behagar släppa på all högsommarvärme och sol på en gång. Men i stället får jag väl ta och avsluta mina husbilsäventyrsepistlar. De blev en hel del! Och jag har gjort mycket bra, sett mycket fin natur, suttit och bara tittat på hav och skog och sjö en hel del så själen känner sig rätt nöjd faktiskt. Dessutom har jag matat själen med precis den sortens böcker den tycker om att ha som mjukt underlag för drömmar och tankar.

Det var lördagskvällen som var så där väldigt blå. Det var ju sanslöst varmt hela dagen, och jag satt mycket nere på stranden, iförd hög solskyddsfaktor och hatt (ändå brände jag mig på magen). Jag badade till och med! Men då, framåt kvällen, så blev det helt ljumt och skönt i luften, och något slags blått dis som sänkte sig över strand, hav och himmel. Horisonten syntes knappt. Och jag ville inte gå därifrån. För när jag reste på mig, tog solstol och bok och gick till husbilen? Då var det slut på kvällen, på husbilsäventyret och på min semester. (söndagen skulle liksom bara gå bort i hemåkning, fix och don och måsten och bastuvärme och svettande och blommor som behövde första hjälpen och annat sånt där trist, och sen... sen var det plötsligt bara måndag morgon och jobbdags)

Tjocktjocka boken tog slut. Jag reste inte på mig. Grannarna till höger packade ihop sina saker och gick iväg. Jag satt kvar. Grannarna till vänster packade ihop och gick iväg. Jag satt kvar. Envist. Fast jag började bli hungrig, törstig och mer än lovligt kissnödig. Det var så... blått. Så mjukt. Så vemodigt och vackert att det liksom var som gråt.

Nä, jag lyckades inte fånga det där blå och mjuka med mobilkameran. Men... lite?

Men till sist fick jag ge mig. Säga hejdå till stranden och havet och alltihop.

Än är det sommar kvar, och skördetröskorna jobbar som vansinniga, ljudet från dem hörs nu dygnet runt här på landet. Koltrasten springer runt i min trädgård och ser stressad ut (han och frugan har säkert barn som tjatar om mat, och han har inte tid att sjunga det minsta längre). Men sommarhusbilsäventyret är slut. Längtar redan till nästa sommar.