Carolinas husbilsäventyr 11 - grande finale-veckan

Jomen numreringen av de här husbilsäventyren artar sig till att bli en hel komplicerad vetenskap. Nu är jag åter iväg helt ensam i bilen - alltså avsnitt 11. ("Carolina, vem bryr sig tror du?" Eh... jag? Jag är bibliotekarie. Vi är sådana här. Ordning och reda, numrering och sortering.)

Husbilen och jag är numera gamla vänner och känner varandra. Det var väl inget konstigt alls med att köra landsvägarna ner från Vismarlöv och ungefär så långt söderut i Sverige man kan komma. Jag körde som en kung. Sedan kom jag in på campingen och hade blivit anvisad att backa in i en viss position på min campingtomt - problemet var nu att det var husvagnar, förtält, bilar, staket och blomkrukor väldigt tätt runt den här tomten, och liksom ingen plats att manövrera. Jag bad helt sonika grannarna om hjälp att styra in mig, och det gjorde de så gärna eftersom det var deras bil jag annars hade kört på. De hojtade det där vanliga "lägg om lite till höger nu, kör lite fram, lägg om mer, kom så  kom så, stopp där, korrigera lite vänster, kör rakt bakåt nu och håll där! det blir jättebra! Och så kunde jag stiga ur husbilen, perfekt placerad precis där den skulle stå.

Jag är skitduktig på det här, ju!

Sedan körde jag upp på nivåklamparna som en boss. (men vad HETER de egentligen, de där klotsarna man ska köra upp på? jag skriver nog olika varje gång... *googlar* aha! Nivåklossar verkar vara rätta benämningen, tydligen, eventuellt uppkörningsklossar eller uppkörningsramper) Anslöt strömkabel, drog ut markis, fäste den ordentligt, ut med möbler och matta och sedan gjorde jag mig en välförtjänt kopp kaffe. Puh!

Hjälpsamma grannarna sitter i sitt förtält strax bakom mín husbil

Nivåklossar

När jag druckit upp den gick jag väg för att undersöka omgivningarna, och framför allt för att se om stranden och havet var så där fina som jag tänkt mig. Det var de! Jag hämtade solstolen och tjocktjocka boken, och så satte jag mig på stranden några timmar. Det var... helt underbart faktiskt. Inga små flygande kryp, inget jobbigt alls, bara sand att gräva ner fötterna i, hav som brusade, mest sol även om det var en del moln, en rar liten gosse som tillsammans med sin mamma byggde någon typ av sandarkitektur under konstant pladder från gossen som inte riktigt hade lärt sig bokstaven R än, eller K eller L eller någon annan konsonant heller tror jag. 

Och jag läste lite, tittade på havet lite, läste lite till, grävde med fötterna, pratade med sonen på messenger, läste lite till...

Sån här ska min vecka bli, har jag tänkt. Jag ska stå här till söndag. Kanske det blir tunnsått med blogginläggen härifrån, det beror på hur lat jag kommer att vara om dagarna. (ganska lat, tror jag)