Orden inne i huvudet

Ni vet sådana där ord man har läst i text men egentligen aldrig uttalat högt? Sådana man vet vad de betyder och så där, men de lever ännu bara i ens textvärld, liksom. Visst är det märkligt när man sedan hör hur de ska uttalas?

Häromdagen var jag och lyssnade på bland andra Ilon Wikland på barnlitteraturkonferensen LitteraLund. Och Ilon pratade om sin barndom i Estland, och att det vid ett tillfälle flyttade in en annan familj i deras hus. Fadern i den familjen fick de hålla sig väl med, eftersom han var någon betydande "pålli-truck". Pållitruck?! Jag fattade direkt vad hon menade, men fick ändå en aha-upplevelse. Skulle det alltså uttalas så? Ordet är "politruk", men i mitt huvud har jag alltid uttalat det som poliit-ruuk, med betoningen på i-et och som ett sammansatt ord. Pållitruck låter så...ja, en lastbil full med små polly-dockor, typ.

När jag var sisådär 9-10 år och slukade böcker på löpande band, så undrade jag mycket över detta"bacon" folk åt till frukost i böckerna från England (till exempel Fem-böckerna). I huvudet uttalade jag det precis som det stavas, "basoon". Hur såg det ut? Var det kött eller något annat? Att bacon var det samma som det "bejkån" jag själv hade ätit otaliga gånger hade jag ingen aning om, och oj! så förvånad jag blev när jag fattade att bacon skulle uttalas så...

Här har vi en politruk, alltså en "poliit-ruk"

Och här har vi då en "pållitruck"

Hm. Ja. Och så har vi de här. En lastbil full med såna, alltså?