Om att aktivt säga nej till omöjliga kroppsideal....eller "nu ger jag fan upp"

Jag har gått upp i vikt det senaste halvåret eftersom jag helt enkelt ätit för mycket och rört på mig för lite. Och som vanligt på mig har alla dessa extrakilon satt sig koncentrerat runt midjan, och gjort att jag bara kunnat använda ett enda par av mina jeans. Alla de andra byxorna jag äger har hängt i garderoben och varit ett enda stort ropande dåligt samvete: Här är vi, men du kan inte använda oss! Vi var snygga en gång, några av oss är till och med tjusiga märkesjeans - men du, du är för tjock runt midjan! Skäms! Skäms, skäms, skäms....!

Igår upptäckte jag att det enda paret jeans jag får på mig och alltså har haft på mig varenda dag sedan i somras eller vad det är slutligen hade gett upp. Ett hål hade slitits upp i rumpan på dem (heter det rumpa på byxor? Grenen heter det nog, men det låter så fånigt så det är inte klokt). Och idag var jag alltså så illa tvungen att göra det jag avskyr mest av allt: köpa nya byxor.

Körde till NovaLund, gick in på Cubus och hade på faktiskt bara 10 minuter hittat två par jeans som passade och var sköna (stretchiga...). Blundade i provhytten.

När jag sedan kom hem så gjorde jag något väldigt skönt. Jag samlade ihop alla de där gamla jeansen som "kanske kunde användas någon gång senare när jag blivit smal igen" i en stor hög. Sedan gick jag ut till soptunnan och slängde dem.

Nu ligger de där ute och skriker i högan sky. Men vadå? Helt uppriktigt: skulle jag någon gång faktiskt bli smal om midjan igen - då skulle jag banne mig gå och köpa nya byxor bara för att fira. Nu slipper jag se de där eländiga dåliga samvetes-jeansen varje dag när jag öppnar garderoben. Yes!