Då hörde jag vad det var som hade väckt mig: koltrasten. Där satt den någonstans i närheten av vårt hus och sjöng några prövande koltrast-vemodiga toner i den där gryningen som inte hade kommit igång ännu. Jag låg och lyssnade och tänkte bra koltrast-vår-tankar och höll på att somna igen.
Då. Då var det helt plötsligt en annan koltrast som satte igång. Den hade minsann inga försiktigt prövande toner den, utan satte igång med hela artilleriet på en gång. Och det lät som att den hade parkerat sig precis utanför vårt öppna fönster med näbben typ halvvägs in i vårt sovrum. Inte nog med det - den lät hetsig. Avslutade varje koltrastiga improviserade drill med något slags ilsket krax, och några eftertänksamma pauser mellan kanonaderna var inte aktuellt. Koltrast-goes-agressive liksom.
Det där, tänkte jag i min halvsomnade hjärna, det där är frun.
Där borta sitter herr Koltrast och har ingen aning om någonting. Han skulle ha burit kvistar och fixat mask eller vad det nu är för plikter en koltrastherre kan ha när den nya dagen gryr. Men så sitter han bara där på hustaket och flöjtar loss utan stress. Det är så att man kan bli galen! (tänkte jag mig att fru Koltrast tänkte) "Nu får det vara nog. Sluta med det där, din drönare! Kom hit meddetsamma! Hämta den där kvisten! Fixa den där masken! Och skalbaggen också när du ändå håller på! Att jag alltid ska behöva tjata...aldrig att du tar några egna initiativ. Nähädå, sjunga och sjunga, det är allt du tänker på. Pah!"
Nåja. Jag somnade om, trots fru Koltrasts (säkert befogade) morgonilska. Jag tror jag och min hjärna behöver jobba lite med genusfrågor och ta en diskussion om förlegade könsroller om det här är sånt den sysselsätter sig med när jag inte har koll på den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar