Om att tydligen smaka väldigt illa

Fästingar har uppenbarligen bestämda åsikter om vem som är god eller inte. Jag är inte god, eller så är det bara det att jag ur fästingsynpunkt luktar så infernaliskt illa att de inte ens vill sätta sig på mig för att smaka.

Det här är förstås väldigt bra. Idag var vi på Sandhammaren och hade orienteringsträning, alltså inte på själva sandstranden utan i den snåriga och mycket gröna skogen precis innanför stranden. Sån där skog fästingar tycker är toppen att bo i. Några klubbkompisar kom i mål och plockade bort mängder av fästingar från sina kläder, och från huden. De gick ner och badade, kom tillbaka och plockade ännu fler fästingar. En kille höll räkningen: ... tjugofem, tjugosex, tjugosju.... Jag såg ingen fästing på mina kläder. Jag kollade armar, armhålor, mage, rygg, ben och alltihop när jag skulle duscha. Ingen. Alls. Det är jätteskönt. Men... tänk ändå? Vilken skillnad? Vi sprang i exakt samma skog?

Undras om det är mitt blod eller min svett som luktar illa? Myggorna brukar inte heller sticka mig. Om dottern har benen fulla med myggbett så har jag kanske ett. Och det ändras tydligen med tid också - när jag var yngre kunde jag få flera myggbett, och jag har haft fästingar. Men det var länge sen nu. Konstigt, men nog inte intressant nog för biologiforskare att undersöka närmare (för i vilket syfte, liksom??)(de har nog tillräckligt att göra med de där covid-viruskillarna)(covid-virustjejerna?)(ok, covid-virus-hen)

Det har säkert med gener att göra. Och jag har en mycket Landinsk uppsättning gener.
- bra sak med Landinska gener: tjockt, slitstarkt hår som inte verkar trilla av i första taget
- bra sak, eller dålig sak, beror på vem du frågar: envisheten. En Landin har alltid rätt. (ja, det är lite småjobbigt när flera Landinare finns i samma rum och har olika åsikter)
- rätt skitjävla dålig sak: födelsemärken, alla dessa födelsemärken som är rätt många redan från början, men med stigande ålder blir allt fler, på armar och rygg och överkropp, många och svarta och en del växer så man borde bli orolig (men man har ju sett farfars rygg så tänker att "va fan")
- jobbig sak: att kolla efter de där fästingarna bland alla dessa jämra födelsemärken
- bra sak, då alltså: att smaka och lukta så illa i insektsvärlden att fästingarna samfällt rusar åt andra hållet och hoppar på andra klubbkompisar, djur och oskyldiga barn.

Om jag är TBE-vaccinerad? Jadå. Trots allt. Omutifallattkanskeändå. När jag nu är så mycket i skogen som jag är.

Tillägg: jag tänkte först ha med en bild på en fästing i det här inlägget, men när jag bildgooglade "fästing" fick jag upp så många vidriga bilder att jag avstod. Gah! Vet inte om jag går ut i skogen fler gånger nu, äcklig-doftig eller ej.