Om Linus och sen

Igår tog.vi ledigt från jobbet, Håkan och jag, eftersom vi skulle på en begravning. Vi tog farväl av vår vän Linus. 

Linus var 43 år, och leukemin tog honom från hans liv, från hans Evelina och deras son Lo som ska fylla fem i november. Jag hade tänkt skriva en minnestext om honom här, men helt ärligt så kan och orkar jag inte, jag är för ledsen. Vill bara kort säga att det var ett fint avsked i kyrkan. Fruktansvärt jobbigt men fint.

Vi skildes åt efter avskedet i kyrkan och Håkan och jag körde hem under tystnad. 

Sedan finns det saker man kan göra om man är väldigt ledsen och tom och vill glömma. Dricka vin, kanske, gå ut i skogen och skrika eller springa fort, eller sitta och prata, eller spela något datorspel som tar en bort från världen en stund. Men under det gångna året har jag också gjort något annat när saknaden efter barnen blivit för stor, då när den ene knappt hör av sig alls och den andra mått så uppenbart dåligt i sin ensamhet långt hemifrån. Då har jag spelat golf. Det är koncentration i nuet så mycket att allt annat stängs ute. Det är min medicin och min livboj. 

Så ja. Vi åkte och spelade golf igår eftermiddag.

Det här med att jag nu försöker göra just det, eller läsa, eller spela datorspel, eller vandra, eller allt annat jag nu väljer att göra före alla måsten som ogräs i trädgården, middagslagning, städning, eller att jag faktiskt vågar välja bort sånt som att gå på fest (där jag aldrig trivs) eller säga nej till saker jag egentligen inte vill göra som kanske väntas av mig att jag gör ändå. Att jag gör det jag vill istället för allt det jag borde? Det har med Linus att göra. Det är detta att jag inte vill vänta med att göra det jag vill göra till sen, eller senare när jag får tid eller när jag blir pensionär. 

För det kanske aldrig kommer något sen.