tisdag 13 februari 2018

Måndagsmoments

Det här: 200 g oxfilé med nyfriterade pommes, äkta bea, drypande vitlöksbröd och en salladsbuffé med sånt som stekta, marinerade champinjoner.
Alltså. Mmmmm. Vadå, ska jag berätta sammanhanget också? Är inte maten det viktigaste? Åh, förlåt. W ska gifta sig på lördag. Det här var hennes möhippa. Tyvärr kunde jag inte vara med på roliga aktivitetsdelen på Prison Island pga jobbade kväll, men middagsätandet hann jag till. Och vi hade det väldigt trevligt, helt förutom det att maten var syndigt god.

Annars var gårdagens bästa:
Att få stå vid lånedisken och gå igenom boken Gårdens maskiner tillsammans med favoritlåntagaren V, han som är sisådär 2 och inne i bästa traktoråldern. Jag har skrivit om honom förut. Igår gällde alltså skördetröska och skogsavverkningsmaskin och gödselspridare och annat raffel. En fin stund. Unge herr V hade för dagen lånat lite av sin morfars rakvatten. Eller, nej, fel. Han hade lånat mycket av morfars rakvatten. Det var mycket doft över traktorbilderna, det var det. V ansåg också att boken i fråga hade vissa brister ("teppa dä!") och jag höll med honom, och tejpade den i bindningen innan han fick ta den med sig hem.

Och gårdagens sämsta:
Damen som ringde till biblioteket (som inte ens var öppet så dags egentligen) och ville att jag skulle gå till datorn för att hitta några telefonnummer på Eniro åt henne. "Nja", tyckte jag (som höll på med något annat och hade ganska ont om tid för just den sortens biblioteket-kan-väl-göra-allt-ärenden som ganska många frågar efter ganska ofta) "är det inte lättare om du ringer direkt till Eniro i så fall?" Damen upplyste mig då mycket bestämt att nähä, jag skulle hjälpa henne, eftersom hon hade "blivit spärrad från nummerupplysningen från sin telefon".
OK, jag VET att jag har ett serviceyrke och inte ska låta humöret styra, men jag var vid tillfället ganska stressad och hade dessutom ganska nyss haft en längre dispyt med ett antal killar i fyran som tyckte att sällskapsleken "flytta runt böcker i biblioteket bara för att vi kan" var en bra rastsysselsättning. Tillfället att kräva att jag lade allt bibliotekariskt åt sidan för att leka Eniro var illa valt. Det kunde ju inte damen veta. Och hade hon själv kommit in på biblioteket, under öppettid för allmänheten, och bett mig om hjälp på ett mindre påstridigt vis, så hade jag absolut hjälpt henne. Men nu fällde hennes "jag kräver!"-ton ut alla mina taggar och jag kände att hon fick reda ut sina "spärrar hos nummerupplysningen" själv och bad henne ringa till rätt instans i stället för till sitt lokala bibliotek.

Jag kanske skulle börja jobba med de där skogsbruksmaskinerna i stället?

2 kommentarer:

  1. Fast Carolina - så här lite i efterhand - blev du inte jäkligt nyfiken på hur hon lyckats bli spärrad från Eniro? Jag tänker mig att hon har ringt dem så mycket att de helt enkelt bara blockat hennes nummer. Och då drar ju fantasin i gång - vad har föranlett detta enorma ringande? Ville hon bara småprata lite? Är hons en rättshaverist som har hamnat på kant med Eniro? Har hon kanske en crush på med Enrio-anställd, då kanske man måste ringa väldigt många gånger innan man har tyren att få just sin crush på tråden?
    /Anna B

    SvaraRadera
  2. Haha, jo, klart jag undrade över det! Fast jag hakade upp mig på det där "vill ha NÅGRA telefonnummer" för fick känslan av att det skulle vara ganska många. Och om hon då lyckats bli spärrad: att hon ringt dem många gånger och varje gång velat ha många telefonnummer, att hon har den här jättekonstiga grejen att samla på telefonnummer bara för att hon kan. Uppenbarligen har hon inte dator själv, för då hade hon kunnat sitta dygnet runt och få tag i hur många telefonnummer som helst...
    Men i förlängningen säkert som du säger: att hon behöver småprata lite och det är ju helt sorgligt. Och ÄNNU sorgligare är det där med "crush på Eniroanställd", fast roligt också :)
    Undras hur många gånger man behöver ringa Eniro för att bli blockad??

    SvaraRadera