Kärleken till orientering

Jo, jag vet. Jag fyller den här bloggen med svavelosande blogginlägg om orientering där jag avskyr att jag har virrat i skogen, undrar varför i herrans namn jag står ut med leran, regnet och flåsandet. Löjligt tidiga morgnar när andra vettiga människor ligger kvar i sina sängar och sover, eller äter fridfulla frukostar i lugn och ro. Jag hotar med jämna mellanrum att antingen sluta med den här sporten för alltid, alternativt övergå till toklätta nybörjarbanor. Jag är som alla de i den här filmsnutten:




Men jag fortsätter ju...?! Nu senast de sista tre etapperna i O-ringen. Hur kan detta vara?

Jo. Det är den där naturen. Mossan på stenarna i den djupa granskogen. Den porlande bäcken jag tar mig över. Chocken över att komma fram till stranden vid havet, utsikten och så min kontroll mitt i det vackra. Den lilla ängen med blommor mitt i skogen. Det vresiga berget med raviner som måste klättras upp på, eller ner ifrån. Tystnaden. Och så den galna lyckan i att runda en sten och veta att min kontroll ska finnas just där - och att hitta den. Eufori!

Inga lag, ingen prestationsångest, inga bollar, ingen hets, inga pengar, ingen tävling utom den jag har mot mig själv. Det är jag och naturen, helt enkelt.

Precis som det skildras i den här filmsnutten. Jag får tårar i ögonen, och vill springa O-ringen omedelbums igen och tycker det är alldeles för många månader kvar tills det är dags nästa sommar att bege sig till Sälen och O-ringen 2016. Vi är likadana allihop, vi orienterare. Svär och domderar, skadar oss...men älskar det vi gör. Besinningslöst.