Gotlandsliv

Jag lovade ju att återkomma med fler bilder från vår Gotlandssemester, så det gör jag nu även om det är mer än lovligt länge sedan vi kom hem. Annars är det så att vår semester just nu mest stavas i ett enda ord: vila. Vi är hemma, vädret är mest trist och vi gör det vi är allra bäst på: att slappa, läsa, sova, spela datorspel, surfa. Vi viiiiiilar och det är himla skönt. Men det är inte så väldigt rafflande att blogga om - därför denna minnesbonanza med foton. OK?

Efter att ha orienterat (eller, nja, för mig mest vandrat runt i skogen och undrat var kontrollerna var och varför de inte var där jag tyckte att de borde ha varit) i tre dagar, när vädret hela tiden blev tristare och kallare, och alla väderspåmän på internet enades i åsikten om att dagarna som stundade skulle bli ännu kallare och blötare så bestämde vi oss för att lämna Fårö och köra hem till pappa och Lena i Halla mitt på Gotland i stället. Ungarna jublade: wifi och ström, TV och dusch! Jag kände mig ändå rätt dyster - det skulle ju vara en sol-och-strand-vecka, det här? Men som ägaren till Ekevikens camping sade till farväl: "de briuk jo int vare sånt här veda i juli, naj". Så vi försöker väl igen någon annan gång.

Men nu körde vi från Fårö - fast först besökte vi Langhammars och raukfältet som finns där.

Uppe vid parkeringen satt det faktiskt en särskild liten förbudsskylt: "Förbjudet att bygga stentorn". Inte många som läst den, kantänka?

Och givetvis var vi tvungna att besöka Sylvis döttrar en gång till innan vi lämnade ön. Sylvis döttrar är säkert trevliga på alla vis, men de leder en till frestelse och fördärv. Och ekonomisk ruin. Jordgubbs- och rabarbermarängpaj?!

Sedan blev det mer familjeliv, vilket är en förträfflig sak. Har man syskon och syskonbarn/kusiner som bor på Gotland så är det tyvärr så att man inte får träffa dem så ofta. De här små kusinerna är ett respektive två år och helt underbara. Jag ville gärna ta med dem hem gömda i en väska eller så, men oäkte maken (och deras föräldrar) sade nej.

Sen bad vi om att få se Visby. Vi har sett Visby förr, förstås. Men det vackraste Visby med utsikterna, ruinerna, rosorna och ringmuren ser vi faktiskt inte så ofta numera. Det brukar mest bli vanliga gå-på-stan-turer eller ärende till Östercentrum när vi är där. Nu gick vi en promenad där allt det vackraste är. Så här är det: Visby är Sveriges vackraste stad. Punkt. Jag hittade ungefär trettioåtta små hus med mer eller mindre bedårande utsikter och/eller små rosenprunkande trädgårdar som jag kunde tänka mig att flytta in i bums. Oäkte maken sade nej till det också. (då får vi bli särbos, sa han)(plus att någon annan familjemedlem började berätta om huspriser och annat trist) Åh. Tänk att få leva med den där utsikten varje dag...

Och så läste jag. Sittandes ute i glasverandan. Stor frid och ro. Och med en katt som sällskap. Hon heter Diva, och är ordet elegans personifierad.

Det finns ännu en katt i huset, Jamie. (och hur passande är inte det när man sitter och läser Outlander...??) Han är dock mer av den äventyrliga sorten, den som måste kontrollera sina ägor flera gånger om dagen och som inte ville fångas på bild.

Och vädret var inte grått hela tiden. En hel dag var det faktiskt sol, trädgårdssittande och kvällsgrillning. Fint!