Ja, visst gör det ont när trumhinnan brister

Det är synd om mig. Eller i natt var det ännu mer synd om mig. Ena örat tyckte att det skulle ansluta sig till den övriga skröpligheten hos den här semesterlediga kroppen (som hostar och har ont både här och där - varför måste allt sånt här blomma ut på semestern? Va??) och ställa till med lite öroninflammation. Det är nog tio år sedan eller så som jag hade öroninflammation senast. Väl det, för jävlar vad ont det gör.

Jag har ju haft det många gånger i mitt liv, förstås värst när jag var barn och tonåring. Så jag vet exakt vad det är som ska genomlidas, hur lång tid det tar och hur ont det gör i slutet. Då, när trumhinnan till slut brister och det där outhärdliga trycket i örat sakta släpper. Och jag vet också exakt vad man kan göra åt det hela: ingenting. Ta en Alvedon. Lite näsdroppar. Och bara ta sig igenom eländet. Knyta händerna, krulla ihop tårna och andas djupt när det gör som ondast. Vänta. Tycka synd om sig själv.

Så jag låg där. Såg sommargryningen komma. Hörde de första fåglarna. Och låg så småningom och lyssnade till det mycket speciella ljudet av en trumhinna som ger upp. Det knakar och knarrar, liksom. Bloppar ibland. Och sedan, med spektakulära ljudeffekter (för en själv) så ger den upp. Då kan man äntligen få somna.

Och det var ungefär då, sisådär vid 05.10 (ja, jag kollade) som en vänlig person i grannskapet tyckte att hen skulle köra igång med sin motorsåg och kapa några grenar eller träd som akut behövde kapas. Detta höll hen på med ungefär en halvtimme. Varför?? Hur viktigt kan det vara vid den tidpunkten? Var det något rådjur som satt med tassen i kläm och måste undsättas? Störde trädgrenarna den tidiga morgonutsikten från personens fönster?

Motorsågsvrål och trumhinnesprickning. Bättre morgnar har jag haft.

Ja, mamma, jag har fått en läkartid på vårdcentralens helgmottagning. 14.15. Ska nog be om att få lite penicillin så jag blir av med åtminstone en del av kroppsskröpligheterna.