Tänk dig sommarkväll, och doften av alldeles nyklippt gräs.
Eller, mycket lättare just nu: tänk dig hur en hyacint luktar. Eller julgranen. Eller pepparkakor. Det är ju kanske bara att gå iväg och påminna sig med en liten insnusning av de äkta varorna? (om du inte som vi har plastgran...)
Lite svårare då: solvarm brygga? huden på din underarm när du legat och solat en stund? nyskalad apelsin i en bastu?
Visst kan du återkalla dofterna i ditt huvud? Visst är det fantastiskt?
Eller en sådan här doft, som du kanske inte direkt kan återkalla i ditt huvud eftersom den är så diffus, men omedelbart känner igen när du känner den: doften av vatten ute i naturen, någon gång så där i april. Den doften som berättar för dig att nu har naturen, jorden och växterna vaknat ur vintersömnen på riktigt.
Jag älskar dofter, och minnena de för med sig! Jag älskar att lyxa till det med dofter i badet, i hudlotionder och sånt. (fast inte så ofta parfym eftersom det kan bli så påträngande) Jag älskar att stanna ute i skogen, eller sitta ute i trädgården, och bara dra in alla dofter. Det är liv.
Mmmm, solvarm hud och lukten av de första regndropparna på vårdammig asfalt... Däremot har jag aldrig fattat det där med bebisdoft. A bodde ju på mig de första sex månaderna av sitt liv så hon luktade som jag. Och E blev stor så snabbt att jag inte hann märka att hon var bebis, och sen började hon äta macka och luktade bara härsket snör...
SvaraRaderaJo, bebisdoft!! Kanske att inte jag heller kände den så mycket från mina egna barn, eftersom jag ju hade dem under nästan i princip hela tiden... men nu, om jag träffar någon bebis. Åh, DÅ känner jag bebisdoften, särskilt från huvudet. Och kommer ihåg precis hur det var när jag bar runt på mina egna. Och då har jag definitivt förträngt all kräks, välling och bajsdoft som jag nog mest kände då.
SvaraRadera