Orientering, ja, denna min hatälskade sport som ju måste med bland mina 30 saker som gör livet värt att leva. Ibland hotar jag med att kasta skorna och kompassen i sjön och aldrig någonsin mer ge mig ut i någon jämra skog med någon jämra karta. Ibland trycker jag in flera orienteringar på raken i en vecka och tycker att det inte finns något roligare. Det är väl lite som för golfare, som vissa dagar vill kasta bagen i närmaste vattenhinder och bryta alla sina klubbor, bara för att ändå spela vidare i jakten på den där perfekta rundan. Jag spelar inte golf, men har ett antal golfare i familjen (och en livlig fantasi) så jag kan tänka mig att det är så.
För det är ju så det är med orientering. Det är jobbigt, och det är tidiga morgnar (för det mesta). Det är myggor, lera, björnbärssnår, blöta kärr och tunga backar. Det är galenskap och ilska när man har sprungit fel igen. Eller sprungit så nära kontrollen men ändå inte sett den. Eller när man lägger löjligt lång tid på samma orienteringsbana som någon annan, duktigare klarar av på kanske en tredjedel av ens egen tid. Det är stukade fötter, rivsår på armarna och brännässlade ben fulla med blåmärken. Men...
Det är också eufori. Att vara ute i en djup skog man aldrig satt sin fot i förut, och hitta exakt rätt sten i exakt rätt backe, bara med hjälp av en karta full med färger, streck och symboler. Att komma ut på en skogsväg och känna att man orkar springa loss lite. Att stå uppe på en ås, eller på ett berg, med en vidunderlig utsikt över landskapet. Att få komma ut och springa längs med havet en morgon i mars. Att veta exakt var man är på kartan, att veta att höjden där framme är den höjden på kartan, och om jag rundar den till höger så ska min kontroll sitta där i en sänka... och så gör den det! Att ha sådan kontroll... det är den totala lyckan. Och det är där orienteringen är som golfen: vi lever för de där gångerna när allt faktiskt stämmer, när vi gör allt rätt, springer på bra och spikar varenda kontroll. Det är inte ofta det händer för en sån som mig - men när det gör det? Då äger jag världen.
Här kommer O-ringens filmsnutt om den där mäktiga orienteringskänslan - en film som påminner mig om varför jag håller på med det här. Gång på gång. Tidig söndagsmorgon efter tidig söndagsmorgon. För att jag (trots allt) älskar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar