Igår var jag också ute och sprang. Började vid halv nio på kvällen och var väl färdig någon timme senare. Jag sprang i Bokskogen, och jag var nästan ensam där (jo, myggorna hade förstås hittat dit också, men håller man sig bara i rörelse så hinner de inte med en). Finaste stället var där löpspåret går över en åker. Där fick jag nästan stanna ett tag för att bara andas, se och känna. Himlen öppnade sig ovanför, med det där precis-före-skymning-ljuset-blå. Rågen stod hög och grön. Och så doften! När daggen lägger sig på ett sädesfält doftar det på ett alldeles särskilt sätt. Sommarnatt och grönt. Midsommar. Liv.
Tänk er att ni promenerar hem från någon fest ute på landet och följer vägen förbi åkrarna? Det är sommarnatt, kanske midsommarnatt. Du har tunna kläder på dig och fryser lite. Och över allt det där känner ni doften av den daggiga åkern bredvid. Känner du doften nu?
Så.
Åh, ljuvligt! Blir längtig efter allt möjligt; midsommar(natt), fest utan barn, gå barfota i daggigt gräs, bada i sjö, tom ta en löprunda... Jag får nöja mig med att lyssna på fåglarna kl 04 på morgonen när min sjuka dotter väcker mig för sjuttielfte gången. Det är vackert. (Men jag önskar ändå att jag sov.)
SvaraRaderaJag minns särskilt en julinatt när jag var på besök hos pappa på Gotland. Erik var då ungefär två månader gammal. Amningen funkade sisådär och på nätterna sov jag i princip inte alls. Där var det en sådan där stund, när bebisen faktiskt hade somnat (för kanske en kvart eller så) och jag stod och såg ut genom det öppna fönstret. Stilla sommarnatt, vackert så det gjorde ont. Och allt jag kunde tänka på var att jag bara ville kunna sova och sova och sova...
SvaraRaderaDet är på nåt vis ändå mer uthärdligt att vara vaken på nätterna nu, när man kan höra fåglarna, än när allt är dödligt tyst och kolsvart på vintern. Fast ikväll har jag tryckt i ingen en alvedon och hoppas det ger lite mer sömn.
SvaraRaderaHåller tummarna för det!
Radera