Hon har klippt sig.

För några dagar sedan var Lisa och klippte av sig sitt långa hår. Alltså - det är fortfarande halvlångt, en bit ner på ryggen, och så lite uppklippt kring ansiktet. Men hon hade ju så väldigt långt hår innan! Ner till ryggslutet, och så tjockt! Hon har aldrig klippt det, utom topparna då och då.

Men nu var hon trött på att alltid ha det i en tung, tjock fläta, och att aldrig kunna sätta upp det i några frisyrer eftersom det var alltför tungt och tjockt att hålla någon längre stund. Hade hon det utsläppt blev det snabbt tovigt och trassligt. Så efter ett antal månaders funderande bestämde hon att det var dags.

Minst 30 cm hår försvann, alltså. Hårfrisörskan samlade ihop det i en tofs som skulle skänkas till peruktillverkare (det är inte ofta det är lönt att göra det, tydligen, men om det är så här långt och fint, så). Den där tofsen låg som ett dött djur på disken när vi skulle betala, och jag fick en klump i halsen. Åh, Lisa! Ditt vackra, vackra hår...

Men det är fint nu när det är kortare. Väldigt blankt. Och mörkt! Allt det ljusa försvann i klippningen. Och äntligen får hon till det rätta tonårsslänget med håret (ja, ni vet). Hon ser ut som en vandrande schampoannons.

Fast i morse var det första vardagsmorgonen sedan hon klippte sig. Och varje morgon ända sedan hennes hår var långt nog att sättas upp när hon var sådär 3? så har jag borstat och satt upp hennes hår på morgonen. Jo, visst, senaste året har hon för det mesta borstat det själv, men ropat på mig när det skulle flätas för hon "pallade inte själv". Men nu - slut på de där stunderna. Varje morgon har jag borstat igenom det där håret. Slinga efter slinga. Tova efter tova. Varje dag, varje dag i alla dessa år. Och nu är det slut.

Det är en epok som är över.

Frisören tog före- och efterbilder