Vad en skolbibliotekarie kan få vara med om en vanlig sketen förmiddag i december

För en liten stund sen satt jag här på jobbet och gjorde hyfsat tråkiga saker vid mitt skrivbord. Då hördes några barn fråga "Var är Carolina?" utanför kontorsdörren.

"Här är jag!" svarade jag varpå de självklart meddelade att "Vi ska intervjua dig."

Inget utrymme för förhandlingar, alltså. Jag följde dem till ett bord ute i biblioteket. De tog av sig jackorna (dyblöta) och halade fram sina svenskaböcker som de gömt under tröjorna för att skydda dem från det ylande decemberregnet. Och så kunde vi börja.

Tre killar i tvåan var det. Om jag känner dem rätt så var det de tre tuffaste killarna i klassen. Två av dem hade mycket moderna kortklippta frisyrer med lång snedlugg som måste fösas åt sidan hela tiden. Den tredje är min favorit - han har fortfarande ansiktet, huvudformen och frisyren hos en tvååring eller så, och så med långa mörka ögonfransar.

Och de ställde sina i förväg gjorda frågor, av arten "vad ville du bli när du var liten?" (författare) "vad är din favoritmat?" (lasagne, fast de hade enorma problem att stava till det. lasanj kom nog närmast), och så skrev de alla tre ordentligt och mödosamt ner mina svar innan de gick vidare till  nästa fråga.

De var så gulliga att jag nästan dog. Jag fick klämma fast händerna mellan benen där jag satt för att inte klappa dem på huvudet.

Sen gick jag tillbaka till det där ganska tråkiga jag höll på med vid skrivbordet, men nu med ett leende i hela ansiktet. Hur ofta händer sånt här en banktjänsteman? En arborist? En parkeringsvakt? Att tre killar som nyss lärt sig skriva kommer och helt sonika meddelar att "vi ska intervjua dig" och så förgyller hela ens onsdag?