Sönne...

Jag upptäckte att det fanns en reva i sonens örngott. Han använder alltid samma örngott (jodå, vi tvättar det då och då...) - ett med ett manligt marint motiv. Eller, nja, det är ganska gulligt i blått och grönt med små fiskar och krabbor och sånt där. Han har haft det ända sedan han var nyfödd (och vi får väl nu anse det som färdiganvänt...).

Och den där revan fick mig att tänka på ett av mina käraste minnen från när Erik var liten. För honom var det en förfärlig och traumatisk stund, men jag kan aldrig tänka på det utan att börja le:

Jag mötte nämligen en helt olycklig och storgråtande liten pojke på väg ut ur sitt rum. I handen kramade han förtvivlat just det där örngottet med fiskarna & co. Han kan väl ha varit nästan två år eller så. Han höll upp örngottet mot mig och grät: "Sönne...!"

"Sönne" kallade han allt som var sönder, eller fel, eller trasigt. Och hur ska en liten kille kunna veta att den där kudden han gosigt sover med varje natt består av dels en kudde, dels ett örngott man drar utanpå? I handen höll han bara ett sladdrigt lik av en kudde - klart han var förtvivlad!

Det tog en stund att trösta. Vi stoppade in kudden i örngottet, och täcket i påslakanet och sängen stod där i sin nytvättade och lagade glans - men hur skulle han kunna lita på det?

(lika förtvivlad blev han för övrigt när vi vid ungefär samma tid i hans liv gjorde oss i ordning för att åka till KK i Malmö eftersom lillasyster var på väg ut i världen. Jag hade ont, förstås, och påklädandet gick långsamt och med många pauser. Erik såg det, och frågade mig darrande "Mamma sönne...?")