Det kallas lågintensiv träning, har jag hört

Detta insåg jag häromkvällen:

Om jag inte hysteriskt är ute och springer flera dagar i veckan eftersom någon tok (inga namn) har anmält mig till något jämra maratonlopp eller så? Eller om jag råkar vara inne i en period när allt som handlar om orientering bara låter som gå-upp-tidigt-köra-långt-bli-lerig-komma-sist? Eller när det där med att köra iväg till något F&S-pass med tid jag måste anpassa mig till känns oöverkomligt jobbigt att pussla in i vardagsschemat?

Om jag inte gör något av allt det där? Då rör jag mig inte en enda meter om dagarna. Jag har ett stillasittande jobb, jag kör bil till jobbet, och hemma sitter jag allra mest i läsfåtöljen eller framför skrivbordet. Jag går inte ut med någon hund, jag jobbar inte i någon trädgård, gör ingenting som ens får  mig lite varm över ryggen av ansträngning. Ändå äter jag med precis lika frisk aptit som om jag gjorde alla de där nyttiga saker jag periodvis gör (springer, orienterar, gympar).

Är det då så himla konstigt att jag går upp i vikt? Får ont i höftleder och fotleder? Känner mig däst och håglös???

Nej. Alltså ska jag från och med nu ta efter min überduktige son. Han går nämligen på ensamma och långa promenader flera gånger i veckan. Helst varje dag, faktiskt. Han lunkar stillsamt fram längs med landsvägarna, lyssnar kanske på någon podcast eller bara på sina egna tankar. Och han verkar må oerhört bra av det där.

Gå en promenad kan jag göra även om det är snormörkt ute, även om jag precis har ätit middag, även om jag inte känner för att starta hela byta-kläder-och-utrusta-mig-inför-löptur-apparaten, även om det är snö, is, kallt, halt, jobbigt. Lagom jobbigt, liksom. Och så kan jag lyssna på ljudbok. Och känna mig duktig, som faktiskt motionerar fast jag inte flåsar och svettas och springer löjligt många kilometer.

Heja mig. Har redan börjat. Så om ni framöver ser någon som lunkar längs med vägarna häromkring så är det faktiskt inte längre säkert att det är min son. Det kan vara jag också.