Jag kom körandes till jobbet i morse, och var för en gångs skull i god tid. Det var nog tur, för alldeles precis innan jag kom fram till skolan skred det ut en stor, röd katt på trottoaren. Han (jodå, absolut en han med den röda färgen och den kroppen)(fast med ett rosa halsband, mycket omanligt)(hur kan någon sätta ett rosa halsband på en röd katt?) såg inte direkt ut som att han tänkte sig att stanna där och låta mig köra förbi. Nej då. Han gav mig Kattblicken, och stegade sedan självsäkert vidare ut i gatan.
Och som väl var körde jag inte fort alls, för jag fick ju helt enkelt stanna bilen och stilla vänta medan Herr Röd Katt sakta skred över gatan. Han skyndade sig inte. Nejdå. I stället sträckte han riktigt på sig så att jag kunde beundra hans stora och mäktiga figur. När ännu en bil fick stanna bakom mig så stannade han helt upp och gav oss ynkans människor ännu en Kattblick innan han ryckte på svansen och skred vidare.
Det var den här kattens Egen Gata detta, förstod man. Och valde han just denna stunden till att vandra över gatan till de yttre av sina domäner så fick helt enkelt bilar och människor vänta.
Åh, katter! Som de kan titta på en med den där Blicken i två sekunder och sedan avfärda en. Malliga djur. Det är inte utan att jag med en liten tår i ögat minns Hobbe. Den röda och obestridliga Kungen av Vismarlöv. Det var Hobbes Gata. Det var också Hobbes By, Hobbes Åker och Hobbes Hus. Egentligen är det otroligt att vi klarar oss utan hans ledning och grönögda Blickar. Men det får vi ju göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar