Ett oändligt tålamod

Så här är det: vår son är en ensamvarg som allra helst håller sig på sitt rum och njuter av sitt eget sällskap. Frågar vi något om vad han gör får vi Mycket Kortfattade Förklaringar (och det är en underdrift - ofta är svaret bara någon irriterad grymtning). Palla liksom förklara för oss trögfattade och mossiga föräldrar vad det är han lyssnar på, tittar på och håller på med som är intressant. Vi är ju födda på stenåldern, va, och fattar ändå ingenting.

Men denne son blir någon helt annan när det är ett barn som frågar honom om något. Med barn har han ett oändligt tålamod, och kan visa noggrant, förklara pedagogiskt, leka utan att någonsin bli irriterad. Det är faktiskt något alldeles fantastiskt att se Erik tillsammans med små barn.

I somras jobbade han på O-ringens barnpassning, långa pass i stekheta och dammiga tält - han byggde slott, krigade med dinosaurier och höll ledsna barn i knäet. Och på sin prao-vecka i höstas var han på ett dagis här i byn. Kul, men "nog inte det jag vill jobba med i framtiden, ändå".

Nä, nä. Inte jobba med barn, kanske - men det känns ändå så fint i mig när jag ser honom så helt bli en trygg person som trivs med livet när han är med barn.

Igår var vi på ett kalas. Det tog inte många minuter innan kalasets enda femåring satt väldigt tätt intill Erik och stannade där resten av kvällen. Erik hade ett 3DS. Och han lät femåringen spela. Han visade, förklarade, och tog över spelet ibland när det var dags för bossarna eller andra svåra partier. Han var Kvällens Idol.