Tårar och ryggrys

På vår skola är det tradition att niorna står för luciafirandet. Så i år skulle alltså sonen vara med. De övade ganska många gånger innan, men Eriks rapporter från övandet var rätt uppgivna. Ingen av killarna kunde någon av sångtexterna alls, utan stod bara och hummade med. Och tjejerna sjöng för svagt. Och ibland hade alla glömt texten, så då hördes bara kompet men ingen sång. Hans rapporter blev allt dystrare ju närmare lucia vi kom - det här skulle inte bli bra, ansåg han. De ansvariga lärarna slet sitt hår, tydligen.

Så i morse var jag förberedd på ett tystlåtet, mumlande luciatåg med ett fyrtiotal nior som mest skulle stå och skrapa med fötterna och tycka att det var pinsamt. Jag var förberedd på flatskratt och pinsamheter, men OK, OK, det är ju tradition och de har åtminstone ljus i håret och så. Jag var förberedd på någon halvtimmes skämskudde, helt enkelt.

Men vad jag inte var förberedd på var att stå överväldigad, med ögonen fulla av tårar och den där klumpen i halsen. Att få rysningar efter ryggen. För att det var så fint!

För det hade han inte förberett mig på, den rackarn. Det var stämningsfullt, det var inte tyst, alla hördes sjunga och de skred in i perfekt ordning. Nästan alla killarna var stjärngossar, tjejerna hade levande ljus, och det var snyggt. Det var när de sjöng Jul, jul, strålande jul som tårarna kom. Åh! För att inte tala om när en tjej sjöng O helga natt, och gjorde det med bravur. Tårar och ryggrys. Och så ännu mer tårar när de sjöng Cohens Hallelujah. Jag fick julstämning, luciastämning och all möjlig stämning, och jag har varit glad hela dagen.

Ska aldrig mer lita på sonens katastrofrapporter.