Om självförtroende och barn

Vi cyklar en hel del på vår semester. Det är kul och trevligt. Stärkande med motion och frisk luft. Glada tillrop från barnen:
- Mamma! Du ser helt handikappad ut när du cyklar!

Det är nog så att naturen har ordnat det bra med hur vi människor har det med självförtroendet om vi får för oss att skaffa barn.

De första åren man har barn så byggs självförtroendet upp något enormt. Mamma och pappa vet allt. Vi kan göra allt, laga allt, blåsa bort fruktansvärda smärtor i klämda fingrar och sånt, vet hur världen funkar och hur man får en automat i väggen att spotta ur sig pengar så att man kan köpa vad man vill. Mammas och pappas ord är lag. "Men min mamma säger att det är så...". Vårt yrkesval är rättesnöre för vad som är bra att jobba med. "Jag ska bli bibliotekarie när jag blir stor. Som mamma."

Men sen händer det något. När barnen är sådär tolv år eller så. Då vill det till att det där självförtroendet är väl uppbyggt och grundmurat, för nu ska det jävlarimig nötas.

Föräldrar är pinsamma. De gör saker på fel sätt. De uttalar ord på fel sätt ("men mamma, SÄG inte "failar" för du får det att låta fånigt"). De vet absolut ingenting om den moderna världen. ("välkommen till 2000-talet, mamma"). Överhuvudtaget vet de ingenting om någonting som är värt att veta.

Just nu går jag runt och är idiotförklarad (helt förutom det att jag är pinsam att se när jag cyklar). Jag svarade nämligen fel i Quizkampen på frågan om vilken färg Wario har på sina byxor. (Wario är en ond typ i SuperMarioBros-världen) "Meh! Mamma! Wario har lila byxor. Hur kan du INTE veta det?" Inte heller visste jag vad huvudkaraktären i Metroid heter.

Så om bloggen gör uppehåll ett tag så är det för att den här mamman har krupit tillbaka till under den sten där jag förmodligen har tillbringat de senaste 20 åren eller så, eftersom jag tydligen inte kan någonting om vår moderna värld.

Äsch, det är lugnt. Jag har lite självförtroende kvar att ta av.