Jag har fått ett ord som beskriver mig själv!

Det fanns en artikel i Sydsvenskan förra veckan (24 juni) som hette "Det är inne att vara inåt" och handlade om det här med att ha en introvert läggning (till skillnad från alla dem som i stället är extroverta, eller en blandning av både extrovert och introvert).

Om du vill kan du läsa hela artikeln här, men sammantaget handlar den om Linus som är lycklig över att kunna sätta någon slags namn på hur han är som person, och också över det faktum att det finns många som honom. Dessutom tycker han sig skönja en trend att det verkar vara mer OK nuförtiden med tystlåtenhet, ensamvargar och nörderi. Tyste ensamme hjälten i en film, t ex, eller kodknackarna som revolutionerat den digitala världen.

Jag läste hela artikeln ungefär tre gånger. Vissa partier läste jag om och om igen. Och jag kände mig ungefär som Linus - tänk att det finns ett namn på såna som mig! Det finns med en lista i artikeln - vad som utmärker en introvert person.
De:
Söker stillhet och avkoppling.
Gillar att jobba självständigt.
Ser detaljer och har ett öga för kvalitet.
Bra på reflektion, analys och logiskt tänkande.
Kan fokusera på en uppgift mycket länge utan att behöva ta paus.
Arbetar helst med en uppgift i taget.
Hjärnan funkar bra trots lite sömn.
Har stort tålamod och blir inte uttråkade så lätt.
Trivs i sitt eget sällskap. Har inte så stort behov av socialt umgänge.
Är goda lyssnare. Observanta både på vad som sägs och vad som menas.
Tänker innan de pratar.
Är stresskänsliga och behöver skärma av sig för att kunna koncentrera sig.
Presterar sämre under press.

Och jag kan bocka av varenda punkt - både de bra och de dåliga - på min egen personlighet. Sån där är jag. Alla som känner mig vet det. Håkan kommenterade artikeln med "det där ÄR ju du". Dessutom är min son precis likadan.

Det som fastnade hos mig allra mest i artikeln var det där att Linus kände sig som efter att ha genomfört ett maratonlopp efter att ha varit med om en flashig mingelfest, eller det där om alla andra fester: "På fester låste han in sig på toaletten för att få ett andningshål." Herregud - det där är något jag har gjort i alla år. Låst in mig på toaletten, flytt ut på korta promenader, gått undan i tomma rum. Visst gillar jag fester och kalas, men bara i småportioner. Ätandet, få höra det senaste, intressanta diskussioner. Men ganska snart kryper det i hela mig och jag måste få dra mig undan en liten stund. Bara liksom få tänka själv ett tag och slippa alla ansikten och allt prat. Och ofta vill jag hem långt innan det är socialt accepterat att lämna festen.
Jag har egentligen aldrig pratat med någon om det här, liksom bara sett det som ännu ett tecken på att jag är helt socialt missanpassad eller något. Men sen har jag börjat tänka om lite, nu när både jag och Erik går ut på de där promenaderna för att fly undan kalas en stund. Han klarar inte heller av att sitta timme efter timme och prata med folk. Men det finns alltså fler än han och jag! Det är inte bara jag som låser in mig en stund! Fatta hur skönt det kändes att förstå det.