tisdag 1 maj 2012

Sjukgymnastens väsen

Jag och Lisa var hos sjukgymnasten idag. Eller, det var ju Lisa som var där med sitt knä som opererades för 6 dagar sen. Hon la kryckorna åt sidan i lördags morse och vi väntade oss liksom att sjukgymnasten skulle falla på knä av lycka över hur fort Lisas knä hade läkts, liksom, och är det inte fantastiskt hur fort barns kroppar läker.
Men det gjorde hon inte. Inte överhuvudtaget. I stället frågade hon Lisa var kryckorna var och sa till henne att genast använda dem och sedan inte ta ett enda steg utan kryckor förrän hon kunde gå normalt och knäet var fullt rörligt.

OK. Nu hade vi fått lite mer rätt uppfattning om läget. Vi hade inte skött oss optimalt.

Sen var det hårda bandage. Så här ska Lisa trycka ner knäet (AJ!). Tjugo gånger i timmen, hela dagen. Gör hon inte det och kan hon inte sträcka på benet inom några dagar så har vi ett problem. Ett allvarligt problem.

OK igen. Från naivt hopp om att snart springer Lisa omkring som vanligt till en utsikt om invaliditet inom loppet av fem minuter.
Ja vi förstår. Lisa ska träna. Och träna. Och träna.

Sen satt jag och tänkte över stränga sjukgymnaster. Och fattade att det är så man måste vara. Man måste vara så sträng så att patienter som har ont och är synd om ändå gör jobbiga och smärtsamma övningar för att de annars inte blir bra. Inget klemeri. Slut med att lyftas runt och gullas med.

Förutom att vara stränga så måste de kunna rita streckgubbar också. För alla träningsprogram de skickar med.
Tur jag är bibliotekarie.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar