Jag åkte ju tåg i helgen? Och ska man åka tåg från Lund till Stockholm så passeras Norrköping, staden där jag är född. Jag brukar alltid titta ut genom tågfönstret lite extra där, känna efter om det liksom drar i några slags här-är-du-född-rötter. Det gör det aldrig - Norrköping ser från perrongsidan ut ganska mycket som både Katrineholm och Hässleholm, och dessutom var jag bara sisådär tre år när vi flyttade därifrån så Norrköping har aldrig varit min stad.
Däremot kom jag att tänka på att det var länge sedan jag drömde om farmor.
Nämligen var det så att under ganska många år efter att farmor gick bort när jag var drygt tjugo år drömde jag återkommande drömmar där farmor dök upp. Hon var aldrig med hela tiden, utan det var alltid så att jag hittade henne någonstans. När jag öppnade en dörr, eller väldigt typiskt gick in i delar på huset jag bodde i som jag inte visste att de fanns (sådana drömmar har jag fortfarande... mitt undermedvetna måste ständigt anse att jag bor i för små hus?) - ja, så satt hon där och blev liksom påkommen. Eller, ännu mer typiskt (ja, jag har haft många sådana här drömmar och kommer märkligt nog tydligt ihåg dem) att jag har gått ner i någon mörk och ganska läskig källare och letar efter något, och så öppnar jag en av dörrarna och tada! Farmor!
Missförstå mig inte nu, det var aldrig läskiga eller otäcka drömmar, de där. Det var mer ett konstaterande att "jaha, och här sitter du, ja" med ett "ja, det vet du ju" till svar. Och grejen var att jag alltid, alltid visste om att hon var död när jag drömde om henne.
Jag måste understryka att jag inte tror på spöken eller övernaturligheter av något slag. Det här tror jag mer var mitt undermedvetna som bearbetade något, under många år. Men varför just farmor? Jag drömde aldrig om morfar, eller farfar, eller om mormor. Men alltså farmor, sittande gömd och hållandes koll på mina göranden och låtanden.
Kanske berodde drömmarna på att farmor sista gången jag träffade henne var förvirrad och inte riktigt kunde reda ut vem jag var. Någon i vårdpersonalen (som i så fall sov i deras soffa, mycket konstigt), eller om jag var en ung flicka som flirtade med farfar och skulle ta honom ifrån henne. Det var en rätt tumultartad helg, och jag var ledsen länge efteråt. Men det minnet borde ju försvinna i alla andra gånger jag träffat farmor och farfar, innan hon blev sjuk?
Det är märkligt, det här med minnen och drömmar. I vilket fall som helst så drömmer jag inte längre om farmor på nätterna. Och när jag minns henne, så minns jag kortspel (Issental!), högar med småpengar (ja, vi spelade om pengar, men alltid bara mynt och det slutade nog alltid med att jag och min bror fick dela på vinsten), cigarettrök, god saltgurka och pärlhalsband. Inga källare eller stängda dörrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar